Angermannalaget

Sedan 1958

november 2024

  • En Gärvangermannaföreläsning av Karl-Erik Fichtelius

    Från Angermannarunor nr 1. April 1971. Skriven av Karl-Erik Fichtelius

    Agde Jarls stol?

    Redan som liten skolpilt hörde jag talas om Agde Jarl, vår anfader, och så fort jag bildat ett primitivt begrepp om forskning önskade jag att jag någon dag skulle kunna finna ut någonting om Agde Jarl, som man inte visste förut. För mig betydde det då att jag måste hitta något som tillhört Agde Jarl.

    Den pojkdrömmen har sedan legat i mig som ett obefruktad frö under de år jag lärt mig forskning och kommit att forska om annat.

    Så en dag blev fröet befruktad. Som sig bör hände detta i den Ångermanländska sommarvärmen. Det var så sent som förra sommaren, alltså 1969. Jag gick hunnstranna på Mjösjölandet i Nordingrå och stötte oförmodat på denna pinne. Jag vill låta er dela min forskarglädje Låt pinnen gå runt. Lägg märke till de konstiga märkena vid ändarna. De märkena kan knappast härröra från pinnens nötning mot stenarna på stranden. Det ser i stället ut som om ett djur gnagt i träet.

    Just precis, det är en bit av en asp gnagd av en bäver. Någonstans i Ångermanland, vid en älv eller en å, har en bäver gnagt och format denna pinne av asp. Pinnen har drivits med älven till havs, spolats upp på Mjösjölandet och gnagts vidare av havsstrandens eviga tand.

    En Forskares tankar rör sig i slingerbultar. Jag satt på stranden och tänkte över pinnen och dess öde. Jag tänkte på att bävern är det näst flitigaste däggdjuret. Och att det mesta av det komplicerade arbete den utför är programmerat som instinkt. Det knepiga dammbyggandet och kanalgrävandet sitter instämplat i generna. (Jag ber att få hänvisa till Wilsons i Sollefteå forskningar över hithörande problem.)

    Bävern har i flit sin överman endast i ett av däggdjuren, i människan. Människan sliter i sitt svett hela livet. Vårt arbetsbehov är ett djupliggande direkt genberoende behov, som mejslats fram av en hård nödvändighet under millioner år i förhistorisk tid. Men till skillnad från bävern så lär vi oss sättet på vilket vi arbetar.

    Jag vet naturligtvis inte ännu vad för slags trästycke jag funnit. Men jag har en arbetshypotes som jag gärna vill delge Er. Min tro är att jag funnit delar av Agde Jarls stol. För att illustrera hur jag menar har jag låtit göre en rekonstruktion.

    Här har jag gjort en liten sits. den är naturligtvis alldeles för liten- Agde Jarl var e stor man och jag förmodar att vi nästan måste klättra upp på hans stol. Men den här lilla atrappen visar hur jag tänker.

    Halvstocken var bakstödet på Agdens stol. Jag har gjort hål i stubben här som passar till hålen i halvstocken. Jag har också skaffat träskruvar och skruvat nu fast bakstycket. Övre ändan på stocken har jag fäst en hjärnlikande tingest som prydnad, och som symbol för Agdes stora vishet.

    På samma sätt har jag gjort hål för strören, och sätter fast också den. Min gissning är att det satt sådana här störar i en halvcirkel runt sitsens baksida.

    Alla förstår att detta är bara en början av osäkra gissningar. de slutsatser man kan dra av två trästycken är naturligtvis mycket tvivelaktiga. Jag kommer att sommar efter sommar söka efter nya fynd mellan Härnösand och Örnsköldsvik, fynd i vars ljus vi skall kunna tolka de nu föreliggande fynden säkrare. Det ligger ett gigantisk och fascinerande forskningsarbete framför mig. Det är givet att jag välkomman all hjälp jag kan få av mina angermanländska bröder. Jag uppmuntrar Er att leta efter det mystiska A som kan vara Agde Jarls bomärke.

    Själva sitsen tror jag inte man skall vänta sig finna vid havet. I varje fall inte om den är något så när väl bevarad. det var ju mycket länge sen Agde levde och det som nu ligger vid stranden var långt under vatten då. Om vi kan finna en välbevarad sits till Agdes stol, så kan höjden över havet på fyndplatsen ge ett tips om när Agde levde. Vi kan få ett maxerat mått på den tid som förflutit sedan stolen gjorts.

    Så satt jag där på stranden vid Mjösjö. Tanken slingrade sig vidare till det arbete som utförts av människor från förhistorisk tid tills nutid. Jag tänkte på hela den Ångermanländska odlingen. Jag såg mig omkring efter mer drivved. ag formulerade det självklara: om vittnesmål om bäverns flit kastas upp på stranden, så bör detta gälla i ännu högre grad om människornas flit.

    I denna stund befruktades fröet från pojktiden. Pojkdrömmen nådde upp till medvetandets yta. först otydligt, för att så småningom förvandlas till en visshetens besatthet. Tänk om jag kunde finna något vittnesmål om Agde Jarls existens? Något som tillhörde honom.

    Jag fann ingenting den dagen. Inte nästan. Och inte då nästa. Men en av de sista dagarna 1969 fann jag denna stör vid Bräcksand, 500 meter norr om Bönhamns fiskeläge. den väcker mitt intresse för att här danns något som skulle kunna tolkas som Agde Jarls bomärke. Och två mystiska hål stimulerade min vetenskapliga fantasi. Vad var nu detta. Låt den gå runt.

    Är detta Agde Jarls bomärke? vad har stören används till? den enda jag säkert kunde få veta var att den vittnade om människors flit. Men det gör ju också ölburkar och plastpåsar på sitt sätt.

    Sommaren var nu slut, och jag kunde inte leta mer. Till Allhelgonahelgen for jag upp igen och letade vid Bräcksand. Men inget märkvärdigt stod finna. Inga flera bomärken.

    Hela sommaren 1970 avpatrullerade jag stranden söderut – Rotsidan. Längst ut på Rotudden, vid inloppet till Gaviksfjärden, hittade jag den 3 augusti, dagen efter paddeltävlingen, ett nytt stycke trä, denna gång en halv stock, med det mystiska tecknet, som kan vara Agde Jarls bomärke. Det märkvärdiga med denna halvstock var också att den vid grovänden fanns två hål liknande dem på stören från 1969, på samma avstånd från grovändan. Jag började nu ana att jag gjort ett enastående fornfynd. Stocken är för tung för att sändas runt så jag bär den runt och visar bomärket och hålen.

    Att utifrån vad havet ger vid Nordingråkusten studera den Ångermanländska odlingen är en mödosam metod. Liksom den här bävergnagda pinnen drev utför Ångermanälven, driver Ångermanländska kulturpersonligheter söderut och gästar ibland A-laget. Deras namn och vad de talar om som våra gäster avspeglar den Ångermanländska kulturen på ett direkt, rikt och fantasieggande sätt. För att kommande generationer Angermän på ett enkelt sätt skall kunna följa den Ångermanländska kulturen som den avtecknar sig här på detta kulturens Mjösjöland, Uppsala, genom våra gäster, föreslår jag att mitt fynd skall göras till A-lagets gästbok. Gästerna får rita sina namn här, och datum för besöket. ristaren skall sedan få göra skäl för namnet och försänka skriften i träet med glödstift.

    För att vi inte skall glömma gästboken, man gör ju det så lätt, föreslår jag att Ålderman siter på stolen vid rådstugorna.

    denna bäverpinne – slutligen – skall vara ett kärt minne för mig. det var mitt första fynd, det verkliga början av mina forskningar. Bävern är inte infödd i Ångermanland. den fördes dit i modern tid. Men den är uppfödd i Ångermanland. Pinnen drev långt från bäverns marker, söderut på det stora havet, ingen vet hur långt söderut. Men till sist spolades den upp på hemstranden, återkom till Ångermanland.

    Detta passar in på många Angermän. Jag känner en som det stämmer in ganska bra på. Som är tacksam för att han spolades tillbaka… Han ligger ännu och skvalpar vid strandkanten i sommarvärmen. men rätt som det är spolas han upp på riktigt.

    Karl Erik Fichtelius

  • Anmärkningar berörande en nästan hyfsat nyligen genomförd Sommarrådstuga

    Anmärkningar berörande en nästan hyfsat nyligen genomförd Sommarrådstuga

    Ritkarl Iljas Bryntesson (i stugan) och Gammhärse Jakob Erntsson (besviken) vid sago-stigen i Källarbackens saga, Sidensjö.

    Prolog

    Ålderman! Bröder! Presumtiva! Kreti, pleti, Skule-yeti:

    Med anledning av att en fantastiskt härlig upplevelse håller på att sippra ur min skalle genom mina minnesluckor ansåg jag det bäst att skriva ned händelserna på (elektroniskt) papper, så att även omvärlden kan få ta del av det som skett. Jag talar självfallet om den storslagna Sommarrådstugan/Sommaryran som hölls den 26/6 – 29/6 vid en gård nära Härnösand!

    Tillåt mig nu att under en kort stund inrätta mig själv bakom pannbenet hos läsaren, för att där inne kunna utläsa en möjlig tanke, som ungefär kan tänkas låta således: ”Men vad nu? En sammanfattning av sommarrådstugan, så långt efter faktumet, och mitt i kalla hösten dessutom?”

    Ja, visst – och varför inte? I takt med att temperaturerna sjunker så förbaskat är det onekligen nu det är som skönast att blicka tillbaka på sommarens händelser på ett sätt som värmer både kropp och själ. Skulle läsaren fortfarande ha invändningar rekommenderar jag densamme att ögonblickligen avlägsna sig själv från skärmen för att uträtta lite praktiska sysslor istället: organisera t.ex. din CD-samling, eller varför inte uppdatera din skrivare?

    Till Er som alltjämt är läsvilliga råder jag därmed: spänn fast era metaforiska säkerhetsbälten och förbered era själar för metafysiska utsvävningar. Nu åker vi!

    Akt I: En efterlängtad avfärd

    Det var en tidig morgon vid Uppsala centralstation, och ett gäng Angermän och Ypsor stod i spänd förväntan utanför biluthyrningshaket vid Bäverns (!) Gränd. Med tindrande ögon stuvade vi in packningen och oss själva i sex hyrbilar, och inte konstigt att stämningen var på topp: sommarens höjdpunkt hade ju äntligen kommit! De närmaste dagarna skulle bjuda på sol, bad, gott sällskap samt en hel del uppfriskande drycker och vyer i de härligaste och vackraste av miljöer: Höga Kusten i hembygden Ångermanland.

    Under resans gång blev det en del stopp vid mackar, vägmojar, och inte minst ett eller två behövliga besök vid Systembolaget; det ansågs allmänt att färden framöver helst skulle göras i onyktert tillstånd. Efter att ha korsat flera vådliga landmärken (Sundsvall) och skräpbelagda ödemarker (Timrå) glimrade ett hopp i fjärran. Från synranden växte sig Höga Kusten och dess portväktarbro sakta större och större, tills vi kunde skåda hela dess prakt i sin fullkomliga sublimitet. Givetvis genomfördes mången Höga-Kusten-utmaning, som för vissa var en övergångsrit och för många andra en väl inrotad tradition. Inom kort anlände vi till det hemliga resmålet, som i detta sammanhang valde att förbli anonymt på grund av pågående skadegörelseutredningar.

    Akt II: Sommarens händelser

    Väl framme vid den namnlösa gården packade vi upp oss själva ur Agdabussarna – lite onyktrare och klokare än när vi satte oss – och gjorde oss snabbt hemmastadda i den härliga norrländska miljön. Solen sken precis sisådär lite lagom mycket, och efter några välförtjänta djupdykningar i Ångermanälven tillika groggkoppen var det dags för den obligatoriska korvgrillningen.

    Vid detta lag uppstår en fråga angående hur Ypsor och Angermän bäst gör för att underhålla sig själva; mycket tid fanns att döda, och för somliga räcker inte sprit och sällskap fullt ut. Många valde lekar och sporter som krocket och kubb – ett klassiskt om än andefattigt motgift för ledan – medan andra mer våghalsigt och filosofiskt benägna föredrog att svinga hejvilt med yxor eller att kana nerför gårdsbacken i en okontrollerbar vagn (som förövrigt ganska snart gick sönder). Det mest upplysta genidraget av de alla uppenbarade sig dock onekligen kollektivt hos ett gäng A-lagare (konsekvenserna av att dela en enda hjärncell!) som valde att ge sig på den stackars kompisgunga som under kvällens gång dittills hade gått oantastad. Sin vana trogen började den tappert och pliktenligt att svinga sig fram och tillbaka, men givet överbelastningen som den utsattes för (ett par hundra kilo över maxgränsen) var det blott en tidsfråga innan hela bygget rasade ner i marken. Mirakulöst nog skadades ingen, bortsett från kompisgungan såklart, som blev fullkomligt förintad under företaget.

    Den första dagen var till ända, och storslagna saker väntade ännu vårt tappra gäng.

    Akt III: Familjen AngerYpsa firar retroaktiv midsommar

    Tuppen galer, solen reser sig majestätiskt över Ångermanälven, Angermän och Ypsor väser jeremiader över sina självförvållade plågor – Stig upp för bövelen! Tiden att genomföra årets kultur-aktivitet var kommen, och det var således dags att bege sig iväg till Källarbackens Saga. Årets mottagare av Angermannalagets Kulturpris, Sofia Olsson, hade vänligt nog bjudit in oss till sin gård & sagostig – helt gratis dessutom, vilket värmer en forna Örtugs hjärta. Väl på plats vid den idylliska skogsmiljön, som låg några tusentals stenkast från vår vistelseort, inledde vi vår bakslagna promenad i det magiska Sagolandet, där Bockarna Bruse, Guldlock, och andra svamphallucinationer manifesterade sig som levande ting. Djupare inne i skogen träffade vi även på ett naturens hån av våra dåvarande tillstånd: bökande grisar, kacklande höns, brummande getter och andra fantasi-varelser stirrade ut oss medan vi genomled vår norrländska Golgatavandring.

    Dagens höjdpunkt skedde efter vi hade anlänt till själva gården, där flera av oss tacksamt kunde avnjuta både lunch och fika: vi bjöds nämligen på en privat sagostund! Med ljuvlig inlevelse och Ångermanländsk anda berättade Sofia historien om Källarbackens uppkomst och grundande, vilket föranledde mycken nöje i våra hjärtan.

    När besöket väl var vid ända tackade vi av Sofia och knäppte en fin (?) gemensam bild, varefter vi begav oss vidare till några av resans viktigaste livlinor: Systembolaget och Ica i Örnsköldsvik. En nyligen inrättad haverikommission begav sig till Jula efter att ha konstaterat faktumen kring kompis-gungans ersättande: 1) detta behöver göras; 2) detta behöver göras snarast. Kompisgunga-shopping är en förvånansvärt krävande aktivitet som lämnar en tämligen hungrig, varför gänget snart började söka efter ett lämpligt lunchställe. Av en slump hamnade den skabbiga gruppen på Saltmagasinet, som kanske egentligen var lite över deras klass. Här kommer en gåta för den kloke läsaren: hur många Angermän behövs det för att beställa pizza? Svaret är obefintligt, enär gåtan egentligen var en kuggfråga; de fick beslutsångest och vandrade istället vidare till en rullande kebaberia där grabbarna fick sig ett par dundersmaskiga kebabrullar.

    Framåt kvällen inleddes flitiga förberedelser för ett retroaktivt midsommarfirande. Köks- och-grillgruppen gjorde här ett hästjobb och dukade upp en veritabel festbankett, som kunde inledas fram mot klockan 22. Sommarnatten var alltjämt ljus och sval, och efter måltiden lekte vi en hel del tävlingslekar. Jag minns inte exakt vad vi gjorde, utan endast att min grupp inte segrade en enda gång, vilket dock är helt okej, för vem bryr sig egentligen om såna saker? Om läsaren tror att jag ägnade resultatet en enda tanke, kan jag tala om för Er att ni har tagit fullständigt miste på situationen. Nu lär Ni känna Er bra korkade, inte sant?

    Min personliga favoritlek var det idoga supandet som pågick fram till småtimmarna, nej, till och med förbi små timmarna ändå inpå morgontimmarna. Medan ett redigt Ankeborgande pågick natten lång blev det dock förvånansvärt nog inget Lussetåg denna natt, vilket måste ses som ett stort framsteg för lagets mognande. Vår gemensamma vokabulär tycks emellertid ha mottagit en rejäl känga: ett förment ungdomsspråk har infekterat flera bröders sinnen, vilket resulterar i färgglada men förvirrande uttryck som ”gyatt” och ”rizz”, för att nämna några. Om detta fenomen har jag inget mer att säga än att jag anser att det borde åtgärdas och utrotas snarast, då det fortfarande är pågående i varierande grader. På tal om ingenting tävlade alla närvarande Ypsor och Angermän om den eftertraktade Swag Award™-medaljen, som under kvällens gång roterade mellan individer som på ett tillfredställande vis uppvisat någon form av episk swag.

    Till sist var även den andra dagen till ända, och kulmen på vår resa var i annalkan.

    Akt IV: Demonerna

    Med kalendern fri från kulturaktiviteter stod det oss alla fritt att avnjuta en välförtjänt sovmorgon: själv klev jag upp strax efter 13-snåret. Det fanns alltså inte alltför mycket betänketid innan det var dags att inleda förberedelser för det som komma skulle: somliga for raskt iväg för att inhandla förnödenheter till kvällens eskapader. Vilka eskapader var då detta? Jo, idag var nämligen dagen D: både Rådstuga och Yra skulle hållas!

    Efter att ha njutit av en mycket god fördrink – välbehövlig på det vis att den förhindrade fortsatta skakningar – och tagit en gemensam bild begav sig Ypsorna till huvudbyggnaden och Angermännen till den bredvidliggande logen för att där genomföra sina respektive sittningar. En märklig aspekt som senare ägde rum var den oförklarliga transubstantiationen av Åldermannen, som helt sonika förvandlades till Fru Ålderman – en entitet som var påtagligt lik Ypsilons ord-förande Elin Pålsson. Eftersom det inte är en Angermans prerogativ att ifrågasätta Åldermannen ignorerade bröderna detta så gott det gick, och rådstugan fortsatte gå sin gilla gång. Ett kollage av nämnvärda händelser: Ost-och-skinkrulle-klämma serverades; Ypsors strumpbandkontrollanter utnämndes; via digitala medel förärades Erik Kruse en skamfilad utmärkelse av ingen annan än Dogge Doggelito; bröder drack i kapp för att vinna Viktordern; Kent Skoog bjöd på en blom-doftande gäll (mycket angenäm); Strulhaken ställdes inför rätta och dömdes; Masen kungjorde att MasCoin i synnerligen hög grad hade tappat det lilla värdet det ditintills kvarhållit; Kommittéer instiftades; Sånger sjöngs; Öl ölades; Farser farsade; kort och gott var det en händelserik och finurlig Sommarrådstuga.

    Efter att Åldermannen på ett oförklarligt vis återgått till sin originella form tassade alla bröder in i huvudbyggnaden för att överraska Yran med ett storslaget framförande av Fait Accompli.

    Den resterande delen av aftonen fortgick i gott sällskap och umgänge, och det hade varit en perfekt afton om det inte vore för att det demoniska Lussetåget, som ännu hemsökte våra sinnen alltsedan den forna Sommarrådstugan, till slut gjorde sig till känna… (stryk det jag tidigare nämnde vad lagets mognande anbelangar).

    Den tredje och sista heldagen var snart till ända, och revykollapsen var ett faktum.

    Akt V: Uppbrottet

    Inga goda ting kan vara för alltid, och således blev det till slut dags att säga adjö och farväl till Höga Kusten – för denna gång. Innan vi kunde åter stuva in oss själva i hyrbilarna fick vi vänta en rätt god stund innan städet var godkänt. Olycksfallen från gårdagen inkluderade en pajad fönster-ruta, en sprucken tavla, en bruten tå, flera oåterkalleliga hjärncellsförluster samt Strulhakens värdighet.

    All denna förgörelse till trots blev vi till slut hemförlovade och frisläppta. Många hade en lång färd till Uppsala framför sig – och alkoholen var slut. Hampus Naumanen firade samma kväll sin 30-årsdag på nationen, en fest som somliga bröder skulle gästa, medan andra (inklusive författaren) skulle tjänstgöra under densamma som del av servisstyrkan. Minsann – fait accompli!

    Den nya kompisgungan kommer kvarstå på gården i tid och evighet som ett tyst monument åt Angermannamässig idioti. Likchassit från offergungan blev fraktat med bil till kammaren på Norrlands Nation, där det än i dag ligger kvar i en sömn söt som döden. Vila i frid, kompis! Med lite tur så gungar vi snart igen.

    Epilog

    Oj, läste du allt? I sådana fall vill jag belöna dit flit med en varm uppmaning att anmäla dig till Julrådstugan den 23/11, om du inte redan gjort det. Jag och Strulhaken har planerat en finfin förplägnad – Du kommer inte vilja missa denna dag! Till dess att vi ses igen: spring ut och lek i skogen och kom inte tillbaka förrän du har lärt dig något nytt om dig själv. Ajöss!

    P.S: KDMBBBB!

    På återseende,

    Hannes Eriksson

    Festman (eugh?) & Ristare Emeritus

  • Julrådstuga 23 november 2024


    Novembernattens köld är hård,
    buteljerna gnistra och glimma.
    Alla bröder i enslig gård
    sova under midnattstimma.
    ÅM vandrar sin tysta ban,
    snön lyser vit på fur och gran,
    snön lyser vit på taken.
    Endast ÅM är vaken.

    Står där så grå vid nationsdörr,
    grå mot den vita driva,
    tittar, som många julstugor förr,
    upp emot månens skiva,
    tittar mot nation, där gran och fur
    drar kring gården sin dunkla mur,
    grubblar, fast ej det lär båta,
    över en underlig gåta.

    För sin hand genom skägg och hår,
    skakar huvud och hätta —
    »nej, den gåtan är alltför svår,
    nej, jag gissar ej detta» —
    slår, som han plägar, inom kort
    slika spörjande tankar bort,
    går att ordna och pyssla,
    går att sköta sin syssla.

    Går till Strulishus och Ritkarlshus,
    känner på alla låsen —
    Styrelsen drömma vid månens ljus
    rådstugedrömmar i båsen;
    Längtar av öl och sprit och gäll
    Berserk har ock en dröm ikväll
    karet han fyllt med sprit
    fyllt av de renaste Akvavit.

    Går till husen för Fest och Härs,
    ser, hur de sova där inne;
    går till ristare, där snarkade på vers
    stolt för han är lagets minne;
    rullar:n i kammars pant mår gott,
    vaknar och viftar fingret smått,
    rullarn sin ÅM känner,
    de äro gode vänner.

    ÅM smyger sig sist att se
    Brödrafolket det kära,
    länge och väl han märkt, att de
    hålla hans flit i ära;
    lagets kammar han sen på tå
    nalkas att se de pungar små,
    ingen må det knycka:
    det är hans största lycka.

    I åratal ÅM sett dem, far och son,
    bröder genom många leder
    dricka öl ur fat; men varifrån
    kommo de väl hit neder?
    Broder följde på broder snart,
    blomstrade, åldrades, gick — men vart?
    Gåtan, som icke låter
    gissa sig, kom så åter!

    ÅM vandrar till Norrlands loft:
    där har han bo och fäste
    högt på nationen i gälls doft,
    nära vid bröders näste;
    snart är bröders boning trång,
    för till kvällen med öl och sång
    kommer dem nog tillbaka,
    följd av golvet skaka.

    Då har dem finger att vifta om
    månget ett muskelminne,
    intet likväl om gåtan, som
    rör sig i ÅM sinne.
    Genom en springa i kammars vägg
    lyser månen på ÅMs skägg,
    strimman på skägget blänker,
    ÅM dricker och tänker.

    Tyst är nationen och Uppsala all,
    livet där ute är fruset,
    blott från fjärran av fyris fall
    höres helt sakta bruset.
    ÅM lyssnar och, halvt i dröm,
    tycker sig höra bröders ström,
    undrar, varthän dem skall fara,
    undrar, var gällen må vara.

    Novembernattens köld är hård,
    stjärnorna gnistra och glimma.
    Alla bröder i enslig gård
    sova till rådstugetimma.
    Månen sänker sin tysta ban,
    snön lyser vit på fur och gran,
    snön lyser vit på taken.
    Endast ÅM är vaken

    Var: Gamla salen
    När: Lördagen den 23 november
    Tid dagen: 9dk
    Tid Rådstuga: 16dk
    Klädkod dagen: mörk kostym + jultröja om man vill
    Klädkod Rådstuga: mörkkostym
    Pris: 500kr för studerande bröder, 700kr för arbetande och 250kr för enbart Rådstuga
    Sista anmälningsdag den 15 november.
    Anmälningslänk finns på Facebook eller kontakta Åldermannen på aldermannen@gmail.com