En intressant avhandling bär namnet DE ANGERMANNIA från 1705. Praeses var Harald Valerius och respondenten var Ericus M. Ström, Angermannus. “In auditorio Gustaviano Majori ad diem 10 junii, Anno MDCCV.”
Landskapet, heter det här, indelas i norra och södra kontraktet; den berömda gränsen mellan dessa är Skuleberget, Skula mons, och invånarna norr om denna gräns kallas Nola skogz män.
Från församlingen Sollefteå indelas landskapet i norra och södra Ådalen.
“In septentrionali parte, qua alter alveus fluit, paraeciae sunt Eed, Resilla, Liden atque Junsel. Ab altera parte rursus Fiällsiö, Ramsilla, Edsiu seu Edsle /Helgiom/ Långsilla & Soleffteå jancent”.
Hela det södra distriktet består av trettio församlingar och kyrkor.
“quales sunt praeter supra nominatas Siöboråd seu Säbroåd aut Säbrå, Stigsio /Hägdånger/ Hössiö/Gudmundråd/Tårgzåker/Lännas/Dahl/Nora/Biätråd/Skoug/Botheå/Styrnäs/Sånga/Öfwerlänäs/Multråd/Nordingråd/Widbyggråd/Ulånger”.
Längre åt norr finns ytterligare sju församlingar nämligen Nätra/Sidensiö/Anundsiö/Sielewad/Arnäs/Grundsunda/Nordmaning/. Därtill kommer Aeundsiö Lappmark.
I Ångermanälven finns mycket – copiosissime – lax, vilket fångas med laxkar eller laxtinor. Särskilt på våren kan man få upp till fyrtio laxar i ett drag. Mindre laxar kallas björklingar eller laxöringar eller twerspånar. I Ångermanland fiskas förutom den självskrivna strömmingen även ål och nejonögon, särskilt i Gigån och i Lillån. I Graningesjön fiskas Rapoxe, en “mollis et delicatus” fisk som endast finns i denna sjö.
I Härnösand fick man 1680 ett fattighus, “med åtta olyckliga människor som där hållas vid liv” . En gång om året firar man i staden en korsmässa. Även i Sollefteå håller man en mässa, Pålzmässan, och i Nätra vid Jacobs dag, där man särskilt handlar med smör.
Skuleberget tycks vara synnerligen berömt, “så högt att det hotar himlen”. Dess grotta, som syns från landsvägen förefaller konstmässigt utformat.
På båda sidorna om dess öppning stod fordom träd men när “rex clementissimus gloriosissimus Carolus XI” reste genom landet befallde han att träden skulle huggas ned.
Enligt folktron bodde det en ande i grottan. En präst som hette Herr Andreas dristade sig en gång in i grottan där han en längre tid brottades med anden. När prästen slutligen kom ut hade han blivit vansinnig varför ingen efter honom vågat gå in i grottan.
I de stora skogarna i övre Ådalen vimlar det av djur. Ström nämner älgar, vargar, harar (rikligt), korsrävar, bäver, hjortar (sällsynta) och ett myller av hästar. Vidare “tjädrar, orrar, järpar, rypor, hackspikar, täljoxar, rogskrikor, twintrar och rönakar”. Ett antal olika sorter av bär nämns också, “Hållon seu bråmbär, jortron seu snötterbär, kråkor seu myrbär, jungfrubär seu tägbär, hönsbär seu mjölbär”.
Enligt författaren bebyggdes Ångermanland strax efter syndaflod. Landskapet överflödar av gravhögar; sålunda finns i Härnösand tre stycken, två i Nordingrå bredvid Själand, ett otal i Boteå vid Sundby, likaså i Torgzåker och Sollefteå. Några runstenar finns däremot inte i Ångermanland. Stenar som enligt folktron jättar kastat ifrån sig finns dock, och i dessa ser man spår efter jättestora händer och fingrar, ibland till och med hela fotavtryck. I Nordingrå vid Hyntiärn finns en en sten med avtryck av människor fötter och hästhovar. Ström har en teori om att detta möjligen kan bero på solvärmen, men ställer sig tämligen frågande till problemet. Sagorna som berättar om jättarna säger ju, att förr i världen var berg och stenar mjuka och häri ligger kanske en förklaring. I Resila vid Lidsfors säger de äldre invånarna att det funnits runbokstäver på klipporna, vilka emellertid utplånats av flodvattnet eller ligger under detta.
Ångermanlänningarna är ett hårt folk – gens indurata – och vana vid ständiga mödor. Man lever av åkerbruk, fiske och skogsbruk. Kvinnorna tillverkar kläder av ull och lin. Linnetyger väver de så fina att de kunna jämföras med de som importeras från Holland.
Till sinnet är man from, blygsam och uppriktig, samt framför allt gästfri och trogen. Gästfriheten står särskilt omnämnd som något av en helig lag för ångermanlänningarna. När man vill mottaga främlingar hedersamt bjuder man dem på fetbröd överdraget med socker. annars äter man tunnbröd “med stor omkrets” och sämre sort som kallas spisbröd. barkbröd, “som är både nyttigt och lämpligt för magen” förekommer också.
Det finns i landskapet lika många dialekter som församlingar och man hör lätt från vilken församling den talande är. Särskilt namnformerna undergår stora förändringar. Istället för Petrus säger man Pelle, Johannes kallas Janes eller Josse eller Jotte, Ericus kallas Erke eller Erek, Kristianlius kallas Kregge, Samuel Sampe. Andra viktiga dialektnamn är Lasse, Labbe, Ante, Olle, Måns, Månte, Dancke, Nicke, Nisse, Hankie, Hampe. Kvinnonamn är Sagge, Brita, Bögge, Börse, Märgeta, Magge, Kecke, Kasse, Babbe, Lisbeta, Bettä.
När man talar eliderar man kraftigt , “man hoppar över de flesta bokstäver”.
Som typiskt ångermanländskt i klädedräkten står särskilt omtalat “korsmyssor eller huvudkläden”.
Fordom fanns enligt Ström, sjörövare i Ångermanland, om än i relativt ringa mängd. Deras favorittillhåll när de hade ledigt var en håla i Nordingrå vid Barsta; Barstakulan. Formatet på denna grotta var 12 alnar lång, 5 bred och 3 hög. Omkring 1600 hade där bott femton sjörövare som lyckats hålla sig dolda sju eller åtta år.
En sjörövare Lindsvärd (ev. Lindsvll) hade lämnat sina gelikar och slagit sig ner bland de mer hederliga invånarna i trakten. Hans hustru övertalade honom att bosätta sig i Årsta by, men van som hav var att leva på rov, gjorde han mycket öhägn i grannskapet och ställde ofta till strider. Till slut såg sig byborna nödsakade att taga honom av daga och sänka honom i havet. När hans forna yrkesbröder uppe i Barstakulan fick nys om detta utkrävde de en gruvelig hämnd men tvingade i alla fall fly i sina båtar, tätt förföljda av Årstaborna. heller än att falla i deras händer kastade sig sjörövarna i havet vid ön Högbonden. Ström kommenterade dessa dramatiska händelser med orden: “Sådana tjuvar känner inte jorden nu”.
Tvärtom, tillägger Ström, ha nu ångermanlänningarna levat i fred så länge att de ej kan komma ihåg något krig. 1640 tog norrmännen Jämtland men när de märkte den militära beredskapen i Ångermanland avstod de från intåg här utan lät sig nöja med det mera lättkuvade Jämtland.
Nicke
