Angermannalaget

Sedan 1958

Angermannarunor

  • Upplev Ångermanland 2026

    Upplev Ångermanland 2026

    Ritkarlen

    Bröder!

    Vårvindarna slår mot skog och strand. I Ångermanland tinar sakta den sista snön bort som ligger i trädens skugga. Den lilla tussilagon börjar sträcka sig mot solen i dikeskanten. Man hör en stillsam vårbäck av smältvatten porla.  Vinterns vita täcke bytts ut mot en skrudd av grönska.

    Här i Lärdomsstaden, Uppsala, börjar mina tankar vandra hem. Till föräldrarna, far- och morföräldrarna, sommarstugan  och sist men inte minst Sommarrådstugan. Tänk Ångermanland i sommarskrud, alla grästäckta berg och dalar, de klarblåa sjöarna och tjärnarna och den blåsiga kusten med dess kobbar och skär.  Bland dessa gömmer sig upplevelser och sevärdheter. Allt från museum till mat och dryckes hantverk. Här nedan följer en lista på ställen som kan vara värt ett besök.

    Listan kan komma att uppdateras

    Br. Mäldare

    Museum

    Caféer och restauranger och destillerier

    Gårdsbutiker

    Hotell – Bed & Breakfast

    Teater

  • Fynd och forskning

    Ritkarlen

    Ur Angermannarunor Nr. 1. Mars 1961

    För att Angermannalagets framtida fornforskare skall få bevis på att man med lämpligt handhavande av Carolina bibliotekarier kan få en extra djup titt i vårt landskaps historia, skall här publiceras ett axplock av de mera lätt översatta latin meningar i de avhandlingar över vilka nuvarande forskargrupp enträget kutar. Framhållas bör att materialet på intet sätt djup pejlats, och det pejlade ingalunda stilistiskt och formellt fin justerats, men kommer detta givetvis att ske i sinom tid och kasta befogat ljus över ett redan nog så skinande landskap

    Rimsmeden Nicke Sjödin har senaste tiden koncentrerat sina studier på vår oldtidshistoria och låter oss här få del av sina rön. Ur folianternas damm har han hämtat fram klenoder, som måste glädja varje sann angerman. Väl bekomme!

    En intressant avhandling bär namnet DE ANGERMANNIA från 1705. Praeses var Harald Valerius och respondenten var Ericus M. Ström, Angermannus.  “In auditorio Gustaviano Majori ad diem 10 junii, Anno MDCCV.” 

    Landskapet, heter det här, indelas i norra och södra kontraktet; den berömda gränsen mellan dessa är Skuleberget, Skula mons, och invånarna norr om denna gräns kallas Nola skogz män.

    Från församlingen Sollefteå indelas landskapet i norra och södra Ådalen.

    “In septentrionali parte, qua alter alveus fluit, paraeciae sunt Eed, Resilla, Liden atque Junsel. Ab altera parte rursus Fiällsiö, Ramsilla, Edsiu seu Edsle /Helgiom/ Långsilla & Soleffteå jancent”. 

    Hela det södra distriktet består av trettio församlingar och kyrkor.

    “quales sunt praeter supra nominatas Siöboråd seu Säbroåd aut Säbrå, Stigsio /Hägdånger/ Hössiö/Gudmundråd/Tårgzåker/Lännas/Dahl/Nora/Biätråd/Skoug/Botheå/Styrnäs/Sånga/Öfwerlänäs/Multråd/Nordingråd/Widbyggråd/Ulånger”.

    Längre åt norr finns ytterligare sju församlingar nämligen Nätra/Sidensiö/Anundsiö/Sielewad/Arnäs/Grundsunda/Nordmaning/. Därtill kommer  Aeundsiö Lappmark.

    I Ångermanälven finns mycket – copiosissime – lax, vilket fångas med laxkar eller laxtinor. Särskilt på våren kan man få upp till fyrtio laxar i ett drag. Mindre laxar kallas björklingar eller laxöringar eller twerspånar. I Ångermanland fiskas förutom den självskrivna strömmingen även ål och nejonögon, särskilt i Gigån och i Lillån. I Graningesjön fiskas Rapoxe, en “mollis et delicatus” fisk som endast finns i denna sjö.

    I Härnösand fick man 1680 ett fattighus, “med åtta olyckliga människor som där hållas vid liv” . En gång om året firar man i staden en korsmässa. Även i Sollefteå håller man en mässa, Pålzmässan, och i Nätra vid Jacobs dag, där man särskilt handlar med smör.

    Skuleberget tycks vara synnerligen berömt, “så högt att det hotar himlen”. Dess grotta, som syns från landsvägen förefaller konstmässigt utformat.

    På båda sidorna om dess öppning stod fordom träd men när “rex clementissimus gloriosissimus Carolus XI” reste genom landet befallde han att träden skulle huggas ned.

    Enligt folktron bodde det en ande i grottan. En präst som hette Herr Andreas dristade sig en gång in i grottan där han en längre tid brottades med anden. När prästen slutligen kom ut hade han blivit vansinnig varför ingen efter honom vågat gå in i grottan.


    I de stora skogarna i övre Ådalen vimlar det av djur. Ström nämner älgar, vargar, harar (rikligt), korsrävar, bäver, hjortar (sällsynta) och ett myller av hästar. Vidare “tjädrar, orrar, järpar, rypor, hackspikar, täljoxar, rogskrikor, twintrar och rönakar”. Ett antal olika sorter av bär nämns också, “Hållon seu bråmbär, jortron seu snötterbär, kråkor seu myrbär, jungfrubär seu tägbär, hönsbär seu mjölbär”.

    Enligt författaren bebyggdes Ångermanland strax efter syndaflod. Landskapet överflödar av gravhögar; sålunda finns i Härnösand tre stycken, två i Nordingrå bredvid Själand, ett otal i Boteå vid Sundby, likaså i Torgzåker och Sollefteå. Några runstenar finns däremot inte i Ångermanland. Stenar som enligt folktron jättar kastat ifrån sig finns dock, och i dessa ser man spår efter jättestora händer och fingrar, ibland till och med hela fotavtryck. I Nordingrå vid Hyntiärn finns en en sten med avtryck av människor fötter och hästhovar. Ström har en teori om att detta möjligen kan bero på solvärmen, men ställer sig tämligen frågande till problemet. Sagorna som berättar om jättarna säger ju, att förr i världen var berg och stenar mjuka och häri ligger kanske en förklaring. I Resila vid Lidsfors säger de äldre invånarna att det funnits runbokstäver på klipporna, vilka emellertid utplånats av flodvattnet eller ligger under detta. 

    Ångermanlänningarna är ett hårt folk – gens indurata – och vana vid ständiga mödor. Man lever av åkerbruk, fiske och skogsbruk. Kvinnorna tillverkar kläder av ull och lin. Linnetyger väver de så fina att de kunna jämföras med de som importeras från Holland.

    Till sinnet är man from, blygsam och uppriktig, samt framför allt gästfri och trogen. Gästfriheten står särskilt omnämnd som något av en helig lag för ångermanlänningarna. När man vill mottaga främlingar hedersamt bjuder man dem på fetbröd överdraget med socker. annars äter man tunnbröd “med stor omkrets”  och sämre sort som kallas spisbröd. barkbröd, “som är både nyttigt och lämpligt för magen”  förekommer också.

    Det finns i landskapet lika många dialekter som församlingar och man hör lätt från vilken församling den talande är. Särskilt namnformerna undergår stora förändringar. Istället för Petrus säger man Pelle, Johannes kallas Janes eller Josse eller Jotte, Ericus kallas Erke eller Erek, Kristianlius kallas Kregge, Samuel Sampe. Andra viktiga dialektnamn är Lasse, Labbe, Ante, Olle, Måns, Månte, Dancke, Nicke, Nisse, Hankie, Hampe. Kvinnonamn är Sagge, Brita, Bögge, Börse, Märgeta, Magge, Kecke, Kasse, Babbe, Lisbeta, Bettä.

    När man talar eliderar man kraftigt , “man hoppar över de flesta bokstäver”.

    Som typiskt ångermanländskt i klädedräkten står särskilt omtalat “korsmyssor eller huvudkläden”.

    Fordom fanns enligt Ström, sjörövare i Ångermanland, om än i relativt ringa mängd. Deras favorittillhåll när de hade ledigt var en håla i Nordingrå vid Barsta; Barstakulan. Formatet på denna grotta var 12 alnar lång, 5 bred och 3 hög. Omkring 1600 hade där bott femton sjörövare som lyckats hålla sig dolda sju eller åtta år. 

    En sjörövare Lindsvärd (ev. Lindsvll) hade lämnat sina gelikar och slagit sig ner bland de mer hederliga invånarna i trakten. Hans hustru övertalade honom att bosätta sig i Årsta by, men van som hav var att leva på rov, gjorde han mycket öhägn i grannskapet och ställde ofta till strider. Till slut såg sig byborna nödsakade att taga honom av daga och sänka honom i havet.  När hans forna yrkesbröder uppe i Barstakulan fick nys om detta utkrävde de en gruvelig hämnd men tvingade i alla fall fly i sina båtar, tätt förföljda av Årstaborna. heller än att falla i deras händer kastade sig sjörövarna i havet vid ön Högbonden. Ström kommenterade dessa dramatiska händelser med orden: “Sådana tjuvar känner inte jorden nu”.

    Tvärtom, tillägger Ström, ha nu ångermanlänningarna levat i fred så länge att de ej kan komma ihåg något krig. 1640 tog norrmännen Jämtland men när de märkte den militära beredskapen i Ångermanland avstod de från intåg här utan lät sig nöja med det mera lättkuvade Jämtland.

    Nicke

  • En Gärvangermannaföreläsning av Karl-Erik Fichtelius

    Ritkarlen

    Från Angermannarunor nr 1. April 1971. Skriven av Karl-Erik Fichtelius

    Agde Jarls stol?

    Redan som liten skolpilt hörde jag talas om Agde Jarl, vår anfader, och så fort jag bildat ett primitivt begrepp om forskning önskade jag att jag någon dag skulle kunna finna ut någonting om Agde Jarl, som man inte visste förut. För mig betydde det då att jag måste hitta något som tillhört Agde Jarl.

    Den pojkdrömmen har sedan legat i mig som ett obefruktad frö under de år jag lärt mig forskning och kommit att forska om annat.

    Så en dag blev fröet befruktad. Som sig bör hände detta i den Ångermanländska sommarvärmen. Det var så sent som förra sommaren, alltså 1969. Jag gick hunnstranna på Mjösjölandet i Nordingrå och stötte oförmodat på denna pinne. Jag vill låta er dela min forskarglädje Låt pinnen gå runt. Lägg märke till de konstiga märkena vid ändarna. De märkena kan knappast härröra från pinnens nötning mot stenarna på stranden. Det ser i stället ut som om ett djur gnagt i träet.

    Just precis, det är en bit av en asp gnagd av en bäver. Någonstans i Ångermanland, vid en älv eller en å, har en bäver gnagt och format denna pinne av asp. Pinnen har drivits med älven till havs, spolats upp på Mjösjölandet och gnagts vidare av havsstrandens eviga tand.

    En Forskares tankar rör sig i slingerbultar. Jag satt på stranden och tänkte över pinnen och dess öde. Jag tänkte på att bävern är det näst flitigaste däggdjuret. Och att det mesta av det komplicerade arbete den utför är programmerat som instinkt. Det knepiga dammbyggandet och kanalgrävandet sitter instämplat i generna. (Jag ber att få hänvisa till Wilsons i Sollefteå forskningar över hithörande problem.)

    Bävern har i flit sin överman endast i ett av däggdjuren, i människan. Människan sliter i sitt svett hela livet. Vårt arbetsbehov är ett djupliggande direkt genberoende behov, som mejslats fram av en hård nödvändighet under millioner år i förhistorisk tid. Men till skillnad från bävern så lär vi oss sättet på vilket vi arbetar.

    Jag vet naturligtvis inte ännu vad för slags trästycke jag funnit. Men jag har en arbetshypotes som jag gärna vill delge Er. Min tro är att jag funnit delar av Agde Jarls stol. För att illustrera hur jag menar har jag låtit göre en rekonstruktion.

    Här har jag gjort en liten sits. den är naturligtvis alldeles för liten- Agde Jarl var e stor man och jag förmodar att vi nästan måste klättra upp på hans stol. Men den här lilla atrappen visar hur jag tänker.

    Halvstocken var bakstödet på Agdens stol. Jag har gjort hål i stubben här som passar till hålen i halvstocken. Jag har också skaffat träskruvar och skruvat nu fast bakstycket. Övre ändan på stocken har jag fäst en hjärnlikande tingest som prydnad, och som symbol för Agdes stora vishet.

    På samma sätt har jag gjort hål för strören, och sätter fast också den. Min gissning är att det satt sådana här störar i en halvcirkel runt sitsens baksida.

    Alla förstår att detta är bara en början av osäkra gissningar. de slutsatser man kan dra av två trästycken är naturligtvis mycket tvivelaktiga. Jag kommer att sommar efter sommar söka efter nya fynd mellan Härnösand och Örnsköldsvik, fynd i vars ljus vi skall kunna tolka de nu föreliggande fynden säkrare. Det ligger ett gigantisk och fascinerande forskningsarbete framför mig. Det är givet att jag välkomman all hjälp jag kan få av mina angermanländska bröder. Jag uppmuntrar Er att leta efter det mystiska A som kan vara Agde Jarls bomärke.

    Själva sitsen tror jag inte man skall vänta sig finna vid havet. I varje fall inte om den är något så när väl bevarad. det var ju mycket länge sen Agde levde och det som nu ligger vid stranden var långt under vatten då. Om vi kan finna en välbevarad sits till Agdes stol, så kan höjden över havet på fyndplatsen ge ett tips om när Agde levde. Vi kan få ett maxerat mått på den tid som förflutit sedan stolen gjorts.

    Så satt jag där på stranden vid Mjösjö. Tanken slingrade sig vidare till det arbete som utförts av människor från förhistorisk tid tills nutid. Jag tänkte på hela den Ångermanländska odlingen. Jag såg mig omkring efter mer drivved. ag formulerade det självklara: om vittnesmål om bäverns flit kastas upp på stranden, så bör detta gälla i ännu högre grad om människornas flit.

    I denna stund befruktades fröet från pojktiden. Pojkdrömmen nådde upp till medvetandets yta. först otydligt, för att så småningom förvandlas till en visshetens besatthet. Tänk om jag kunde finna något vittnesmål om Agde Jarls existens? Något som tillhörde honom.

    Jag fann ingenting den dagen. Inte nästan. Och inte då nästa. Men en av de sista dagarna 1969 fann jag denna stör vid Bräcksand, 500 meter norr om Bönhamns fiskeläge. den väcker mitt intresse för att här danns något som skulle kunna tolkas som Agde Jarls bomärke. Och två mystiska hål stimulerade min vetenskapliga fantasi. Vad var nu detta. Låt den gå runt.

    Är detta Agde Jarls bomärke? vad har stören används till? den enda jag säkert kunde få veta var att den vittnade om människors flit. Men det gör ju också ölburkar och plastpåsar på sitt sätt.

    Sommaren var nu slut, och jag kunde inte leta mer. Till Allhelgonahelgen for jag upp igen och letade vid Bräcksand. Men inget märkvärdigt stod finna. Inga flera bomärken.

    Hela sommaren 1970 avpatrullerade jag stranden söderut – Rotsidan. Längst ut på Rotudden, vid inloppet till Gaviksfjärden, hittade jag den 3 augusti, dagen efter paddeltävlingen, ett nytt stycke trä, denna gång en halv stock, med det mystiska tecknet, som kan vara Agde Jarls bomärke. Det märkvärdiga med denna halvstock var också att den vid grovänden fanns två hål liknande dem på stören från 1969, på samma avstånd från grovändan. Jag började nu ana att jag gjort ett enastående fornfynd. Stocken är för tung för att sändas runt så jag bär den runt och visar bomärket och hålen.

    Att utifrån vad havet ger vid Nordingråkusten studera den Ångermanländska odlingen är en mödosam metod. Liksom den här bävergnagda pinnen drev utför Ångermanälven, driver Ångermanländska kulturpersonligheter söderut och gästar ibland A-laget. Deras namn och vad de talar om som våra gäster avspeglar den Ångermanländska kulturen på ett direkt, rikt och fantasieggande sätt. För att kommande generationer Angermän på ett enkelt sätt skall kunna följa den Ångermanländska kulturen som den avtecknar sig här på detta kulturens Mjösjöland, Uppsala, genom våra gäster, föreslår jag att mitt fynd skall göras till A-lagets gästbok. Gästerna får rita sina namn här, och datum för besöket. ristaren skall sedan få göra skäl för namnet och försänka skriften i träet med glödstift.

    För att vi inte skall glömma gästboken, man gör ju det så lätt, föreslår jag att Ålderman siter på stolen vid rådstugorna.

    denna bäverpinne – slutligen – skall vara ett kärt minne för mig. det var mitt första fynd, det verkliga början av mina forskningar. Bävern är inte infödd i Ångermanland. den fördes dit i modern tid. Men den är uppfödd i Ångermanland. Pinnen drev långt från bäverns marker, söderut på det stora havet, ingen vet hur långt söderut. Men till sist spolades den upp på hemstranden, återkom till Ångermanland.

    Detta passar in på många Angermän. Jag känner en som det stämmer in ganska bra på. Som är tacksam för att han spolades tillbaka… Han ligger ännu och skvalpar vid strandkanten i sommarvärmen. men rätt som det är spolas han upp på riktigt.

    Karl Erik Fichtelius

  • Anmärkningar berörande en nästan hyfsat nyligen genomförd Sommarrådstuga

    Anmärkningar berörande en nästan hyfsat nyligen genomförd Sommarrådstuga

    Ristaren
    Ritkarl Iljas Bryntesson (i stugan) och Gammhärse Jakob Erntsson (besviken) vid sago-stigen i Källarbackens saga, Sidensjö.

    Prolog

    Ålderman! Bröder! Presumtiva! Kreti, pleti, Skule-yeti:

    Med anledning av att en fantastiskt härlig upplevelse håller på att sippra ur min skalle genom mina minnesluckor ansåg jag det bäst att skriva ned händelserna på (elektroniskt) papper, så att även omvärlden kan få ta del av det som skett. Jag talar självfallet om den storslagna Sommarrådstugan/Sommaryran som hölls den 26/6 – 29/6 vid en gård nära Härnösand!

    Tillåt mig nu att under en kort stund inrätta mig själv bakom pannbenet hos läsaren, för att där inne kunna utläsa en möjlig tanke, som ungefär kan tänkas låta således: ”Men vad nu? En sammanfattning av sommarrådstugan, så långt efter faktumet, och mitt i kalla hösten dessutom?”

    Ja, visst – och varför inte? I takt med att temperaturerna sjunker så förbaskat är det onekligen nu det är som skönast att blicka tillbaka på sommarens händelser på ett sätt som värmer både kropp och själ. Skulle läsaren fortfarande ha invändningar rekommenderar jag densamme att ögonblickligen avlägsna sig själv från skärmen för att uträtta lite praktiska sysslor istället: organisera t.ex. din CD-samling, eller varför inte uppdatera din skrivare?

    Till Er som alltjämt är läsvilliga råder jag därmed: spänn fast era metaforiska säkerhetsbälten och förbered era själar för metafysiska utsvävningar. Nu åker vi!

    Akt I: En efterlängtad avfärd

    Det var en tidig morgon vid Uppsala centralstation, och ett gäng Angermän och Ypsor stod i spänd förväntan utanför biluthyrningshaket vid Bäverns (!) Gränd. Med tindrande ögon stuvade vi in packningen och oss själva i sex hyrbilar, och inte konstigt att stämningen var på topp: sommarens höjdpunkt hade ju äntligen kommit! De närmaste dagarna skulle bjuda på sol, bad, gott sällskap samt en hel del uppfriskande drycker och vyer i de härligaste och vackraste av miljöer: Höga Kusten i hembygden Ångermanland.

    Under resans gång blev det en del stopp vid mackar, vägmojar, och inte minst ett eller två behövliga besök vid Systembolaget; det ansågs allmänt att färden framöver helst skulle göras i onyktert tillstånd. Efter att ha korsat flera vådliga landmärken (Sundsvall) och skräpbelagda ödemarker (Timrå) glimrade ett hopp i fjärran. Från synranden växte sig Höga Kusten och dess portväktarbro sakta större och större, tills vi kunde skåda hela dess prakt i sin fullkomliga sublimitet. Givetvis genomfördes mången Höga-Kusten-utmaning, som för vissa var en övergångsrit och för många andra en väl inrotad tradition. Inom kort anlände vi till det hemliga resmålet, som i detta sammanhang valde att förbli anonymt på grund av pågående skadegörelseutredningar.

    Akt II: Sommarens händelser

    Väl framme vid den namnlösa gården packade vi upp oss själva ur Agdabussarna – lite onyktrare och klokare än när vi satte oss – och gjorde oss snabbt hemmastadda i den härliga norrländska miljön. Solen sken precis sisådär lite lagom mycket, och efter några välförtjänta djupdykningar i Ångermanälven tillika groggkoppen var det dags för den obligatoriska korvgrillningen.

    Vid detta lag uppstår en fråga angående hur Ypsor och Angermän bäst gör för att underhålla sig själva; mycket tid fanns att döda, och för somliga räcker inte sprit och sällskap fullt ut. Många valde lekar och sporter som krocket och kubb – ett klassiskt om än andefattigt motgift för ledan – medan andra mer våghalsigt och filosofiskt benägna föredrog att svinga hejvilt med yxor eller att kana nerför gårdsbacken i en okontrollerbar vagn (som förövrigt ganska snart gick sönder). Det mest upplysta genidraget av de alla uppenbarade sig dock onekligen kollektivt hos ett gäng A-lagare (konsekvenserna av att dela en enda hjärncell!) som valde att ge sig på den stackars kompisgunga som under kvällens gång dittills hade gått oantastad. Sin vana trogen började den tappert och pliktenligt att svinga sig fram och tillbaka, men givet överbelastningen som den utsattes för (ett par hundra kilo över maxgränsen) var det blott en tidsfråga innan hela bygget rasade ner i marken. Mirakulöst nog skadades ingen, bortsett från kompisgungan såklart, som blev fullkomligt förintad under företaget.

    Den första dagen var till ända, och storslagna saker väntade ännu vårt tappra gäng.

    Akt III: Familjen AngerYpsa firar retroaktiv midsommar

    Tuppen galer, solen reser sig majestätiskt över Ångermanälven, Angermän och Ypsor väser jeremiader över sina självförvållade plågor – Stig upp för bövelen! Tiden att genomföra årets kultur-aktivitet var kommen, och det var således dags att bege sig iväg till Källarbackens Saga. Årets mottagare av Angermannalagets Kulturpris, Sofia Olsson, hade vänligt nog bjudit in oss till sin gård & sagostig – helt gratis dessutom, vilket värmer en forna Örtugs hjärta. Väl på plats vid den idylliska skogsmiljön, som låg några tusentals stenkast från vår vistelseort, inledde vi vår bakslagna promenad i det magiska Sagolandet, där Bockarna Bruse, Guldlock, och andra svamphallucinationer manifesterade sig som levande ting. Djupare inne i skogen träffade vi även på ett naturens hån av våra dåvarande tillstånd: bökande grisar, kacklande höns, brummande getter och andra fantasi-varelser stirrade ut oss medan vi genomled vår norrländska Golgatavandring.

    Dagens höjdpunkt skedde efter vi hade anlänt till själva gården, där flera av oss tacksamt kunde avnjuta både lunch och fika: vi bjöds nämligen på en privat sagostund! Med ljuvlig inlevelse och Ångermanländsk anda berättade Sofia historien om Källarbackens uppkomst och grundande, vilket föranledde mycken nöje i våra hjärtan.

    När besöket väl var vid ända tackade vi av Sofia och knäppte en fin (?) gemensam bild, varefter vi begav oss vidare till några av resans viktigaste livlinor: Systembolaget och Ica i Örnsköldsvik. En nyligen inrättad haverikommission begav sig till Jula efter att ha konstaterat faktumen kring kompis-gungans ersättande: 1) detta behöver göras; 2) detta behöver göras snarast. Kompisgunga-shopping är en förvånansvärt krävande aktivitet som lämnar en tämligen hungrig, varför gänget snart började söka efter ett lämpligt lunchställe. Av en slump hamnade den skabbiga gruppen på Saltmagasinet, som kanske egentligen var lite över deras klass. Här kommer en gåta för den kloke läsaren: hur många Angermän behövs det för att beställa pizza? Svaret är obefintligt, enär gåtan egentligen var en kuggfråga; de fick beslutsångest och vandrade istället vidare till en rullande kebaberia där grabbarna fick sig ett par dundersmaskiga kebabrullar.

    Framåt kvällen inleddes flitiga förberedelser för ett retroaktivt midsommarfirande. Köks- och-grillgruppen gjorde här ett hästjobb och dukade upp en veritabel festbankett, som kunde inledas fram mot klockan 22. Sommarnatten var alltjämt ljus och sval, och efter måltiden lekte vi en hel del tävlingslekar. Jag minns inte exakt vad vi gjorde, utan endast att min grupp inte segrade en enda gång, vilket dock är helt okej, för vem bryr sig egentligen om såna saker? Om läsaren tror att jag ägnade resultatet en enda tanke, kan jag tala om för Er att ni har tagit fullständigt miste på situationen. Nu lär Ni känna Er bra korkade, inte sant?

    Min personliga favoritlek var det idoga supandet som pågick fram till småtimmarna, nej, till och med förbi små timmarna ändå inpå morgontimmarna. Medan ett redigt Ankeborgande pågick natten lång blev det dock förvånansvärt nog inget Lussetåg denna natt, vilket måste ses som ett stort framsteg för lagets mognande. Vår gemensamma vokabulär tycks emellertid ha mottagit en rejäl känga: ett förment ungdomsspråk har infekterat flera bröders sinnen, vilket resulterar i färgglada men förvirrande uttryck som ”gyatt” och ”rizz”, för att nämna några. Om detta fenomen har jag inget mer att säga än att jag anser att det borde åtgärdas och utrotas snarast, då det fortfarande är pågående i varierande grader. På tal om ingenting tävlade alla närvarande Ypsor och Angermän om den eftertraktade Swag Award™-medaljen, som under kvällens gång roterade mellan individer som på ett tillfredställande vis uppvisat någon form av episk swag.

    Till sist var även den andra dagen till ända, och kulmen på vår resa var i annalkan.

    Akt IV: Demonerna

    Med kalendern fri från kulturaktiviteter stod det oss alla fritt att avnjuta en välförtjänt sovmorgon: själv klev jag upp strax efter 13-snåret. Det fanns alltså inte alltför mycket betänketid innan det var dags att inleda förberedelser för det som komma skulle: somliga for raskt iväg för att inhandla förnödenheter till kvällens eskapader. Vilka eskapader var då detta? Jo, idag var nämligen dagen D: både Rådstuga och Yra skulle hållas!

    Efter att ha njutit av en mycket god fördrink – välbehövlig på det vis att den förhindrade fortsatta skakningar – och tagit en gemensam bild begav sig Ypsorna till huvudbyggnaden och Angermännen till den bredvidliggande logen för att där genomföra sina respektive sittningar. En märklig aspekt som senare ägde rum var den oförklarliga transubstantiationen av Åldermannen, som helt sonika förvandlades till Fru Ålderman – en entitet som var påtagligt lik Ypsilons ord-förande Elin Pålsson. Eftersom det inte är en Angermans prerogativ att ifrågasätta Åldermannen ignorerade bröderna detta så gott det gick, och rådstugan fortsatte gå sin gilla gång. Ett kollage av nämnvärda händelser: Ost-och-skinkrulle-klämma serverades; Ypsors strumpbandkontrollanter utnämndes; via digitala medel förärades Erik Kruse en skamfilad utmärkelse av ingen annan än Dogge Doggelito; bröder drack i kapp för att vinna Viktordern; Kent Skoog bjöd på en blom-doftande gäll (mycket angenäm); Strulhaken ställdes inför rätta och dömdes; Masen kungjorde att MasCoin i synnerligen hög grad hade tappat det lilla värdet det ditintills kvarhållit; Kommittéer instiftades; Sånger sjöngs; Öl ölades; Farser farsade; kort och gott var det en händelserik och finurlig Sommarrådstuga.

    Efter att Åldermannen på ett oförklarligt vis återgått till sin originella form tassade alla bröder in i huvudbyggnaden för att överraska Yran med ett storslaget framförande av Fait Accompli.

    Den resterande delen av aftonen fortgick i gott sällskap och umgänge, och det hade varit en perfekt afton om det inte vore för att det demoniska Lussetåget, som ännu hemsökte våra sinnen alltsedan den forna Sommarrådstugan, till slut gjorde sig till känna… (stryk det jag tidigare nämnde vad lagets mognande anbelangar).

    Den tredje och sista heldagen var snart till ända, och revykollapsen var ett faktum.

    Akt V: Uppbrottet

    Inga goda ting kan vara för alltid, och således blev det till slut dags att säga adjö och farväl till Höga Kusten – för denna gång. Innan vi kunde åter stuva in oss själva i hyrbilarna fick vi vänta en rätt god stund innan städet var godkänt. Olycksfallen från gårdagen inkluderade en pajad fönster-ruta, en sprucken tavla, en bruten tå, flera oåterkalleliga hjärncellsförluster samt Strulhakens värdighet.

    All denna förgörelse till trots blev vi till slut hemförlovade och frisläppta. Många hade en lång färd till Uppsala framför sig – och alkoholen var slut. Hampus Naumanen firade samma kväll sin 30-årsdag på nationen, en fest som somliga bröder skulle gästa, medan andra (inklusive författaren) skulle tjänstgöra under densamma som del av servisstyrkan. Minsann – fait accompli!

    Den nya kompisgungan kommer kvarstå på gården i tid och evighet som ett tyst monument åt Angermannamässig idioti. Likchassit från offergungan blev fraktat med bil till kammaren på Norrlands Nation, där det än i dag ligger kvar i en sömn söt som döden. Vila i frid, kompis! Med lite tur så gungar vi snart igen.

    Epilog

    Oj, läste du allt? I sådana fall vill jag belöna dit flit med en varm uppmaning att anmäla dig till Julrådstugan den 23/11, om du inte redan gjort det. Jag och Strulhaken har planerat en finfin förplägnad – Du kommer inte vilja missa denna dag! Till dess att vi ses igen: spring ut och lek i skogen och kom inte tillbaka förrän du har lärt dig något nytt om dig själv. Ajöss!

    P.S: KDMBBBB!

    På återseende,

    Hannes Eriksson

    Festman (eugh?) & Ristare Emeritus

  • Om vanmakt.

    Ritkarlen

    Ur Angermannrunor Jubileumseditionen nr 1, 1968. skriven av Jöran Tjernell

    Nej, inget är längre som förr! I Ådalen slutar det ryka ur den ena fabriksskorstenen efter den andra.
    ”I går röd, i morgon död”. Men idag syns det varken eldröda fanor eller florbehängda standar i besvikelsens Ådalen. I dag spelas förhoppningens kortfristiga schackparti: tornet SCA schakt-skall bonden NCB och Kungen AMS kunna klara åtminstone rami? Hur det än går blir i alla fall inget som förr.

    Uppe i Västra tar skogen sakta igen det som en gång togs ifrånden. Alla forsar har byggts ut, så både naturromantiken och realpolitikerna har blivit lika tysta på grund av exempelbrist. Uppe i Rossön har man symboliskt nog asfalterat uppfarten till kyrkogården och ungdomens Folkets hus har slutat med dansen. Den uttrycksfulla tystnaden breder ut sig. Tystnaden har också Axa på Nya Norrland, som för alltid slagit igen sin dagbok. En kulturell förbindelse har för evigt lagts ned. Lång-sele-Hotingbanan bär snart bara bokstavligen spår av det liv och den blomstring som en gång var, och kommunikationerna per tråd har fått Sundsvall som sista levande länk.
    Montans i Tåsjöberget har tagit ned skylten för gått, och Råöns IF spelar numera endast i minnenas division.
    Var finns Wiklunds, Arne Åhmans och Märta Norbergs sönder? Skall skidgalorna i Sollefteå, fotbollsfesterna i Kramfors och brottningsshowerna i Husum alltid vara förbehållna dem, som en gång fick vara med?

    Men tröst finns ju gu ske lov att finna: i Västra har man Systemet- som näriga jämtar placerat i Strömsund – , TV-program om Stockholms blomstrande kulturliv och en expansiv pensionärhemsbebyggelse. I Sollefteå byggs uppe på Hallstaberget ett turisthotell, som en pendag till de olympiska drömslotten i Östersund, och i Medborgarhuset finns det gott om plats för älskare av hötorgskonst. Nolaskogs kan man glädjas åt kommunal konst inköpt per postorder och åt MoDo:s expansion – visserligen på Västkusten och utomlands (men i alla fall!) I Norrlands Aten kommer, liksom i Greklands motsvarighet, trösten västerifrån. ( Hur låter månne ”Raj-Raj” på amerikanska? ) Vi lever i en (ned? -)brytningstid, men är en resa i
    rummet – per tåg mellan Härnösand och Sollefteå eller bil mellan Bollsta och Långsele – det endasättet att åter få uppleva en resa i den gamla tiden? Skallsökande efter sagornas Ådal för all framtid sluta bland dödsannonserna under samtidshistoriens fetstilsrubriker? Skall ”natta i Näsåker!, som var 50-talets magiska begrepp för glädjen och tragikomiken, bli den resignerade rubriker över 70-talets mörka kapitel i Ångermanlands historia?
    från en snetida ättling till Agde Jarl kommer de undras rop, som på Fyrisåns stränder sp lätt blir vanmaktens. Men frågorna skallar ohörda mellan tomma fabriker och igenväxande Per Albintorp, nedruttna fiskebodar och igenbommade skolor, mossiga timmerrännor och öde festplatser. Det är kanske för mycket begärt att en 10-åring skall kunna ge ens något svar – men han bör åtminstone kunna försöka.

    Jöran Tjernell

  • Åldermannens Runor

    Ritkarlen

    Från Angermannarunor Nr. 1. Mars 1961. skriven av Ove Gidlund.

    Låt mig först tacka er angermän för det förtroende, ni visade mig, då ni gav mig sleven. Det var med blandade känslor jag mottog kandidaturen till åldermannaskapet, att axla Tuttis och Ragnars fallna mantel syns mig vara en alltför ansvarsfull börda för mina något bräckliga skuldror. Men med ert bistånd, angermän, ska vi lägga ännu ett ärofyllt år till Acta Agni Angermannia.

    I skrivande stund har vi, trots att bara två terminens månader tilländalupit, avverkat inte mindre än två rådstugor och en nationsafton. Den första rådstugan hölls den 20 januari ren, detta för att diskutera den stundande nationsaftonen. Rådstugans visa beslut var, att Nationsaftonen skulle bli en Nationsomsegling under Havet. Gäst var en vittfaren man fotografen Sven Gillsäter, som tog oss med på en ”Fotografisk pilgrimsfärd genom Främre Orienten.

    Nationsaftonen randades, och gästerna från GH:s, Östgöra, Södermanland-Nerikes och vårt eget kuratel i spetsen intog Götes av väna angermör serverade läckerheter. Under kaffet underhöll oss lagets egen Martti Hurri med en Evert Taube parodi. Nicke Rydéns välförsedda bar övertog sedan omsorgerna om vårt timliga väl, försåvitt man inte
    i´öredrog Håkan Sundins eldiga viner i Valfiskens buk. Alltnog, aftonen blev ännu om fjäder i hatten för Angermannalaget som arrangör.
    Den 14 februari gick evinnerliga Birkarlarendeth av stapeln med tre angermanländska flottare, som med säkra grepp flöt runt den till följd av otjänligt väderlek något hydrerade banan. Håkan Sundin, Göran Livell och Lars Mörtberg förde de angermanländska färgerna till seger.

    Terminens andra rådstuga höll på att bli gäst förutom. men Erik Nylén dök upp som räddare. Han förtalte oss sin ungdom i ett stormigt Ådalen, revolutioner i Kramfors och järnkaminen i Frånö järnvägsstation. Vi valde två nya gärvangermän, Thorvald Forssner och Ragnar Sundberg kommer i sin tide att få sina graverade snusdosor.

    Närmare på dagordningen står nu Gudskelovsaftonen, som är planerad till 9 april. För dem, som inte upplevt 1959 och 60 års Gudskelovsaftnar är presentation på sin plats.

    Gudskelovsaftonen är det tillfälle på året då damer tillåts inträde i lagets krets. Därför är det så mycket viktigare att denna kontakt blir av angemän natur. En supé, där Göte låter sitt kulinariska kunnande slå ut i full blom, inleder kvällen. det tal till kvinnan, som Gudmund jos Olsson vid fjolårets smältande nougatparfait framkvad kommer länge att hållas i minne. För att ger angermanländsk, stämning åt kvällen hade vi för två år sedan anordnat en utställning av intressanta föremål från en svunnen tid i vår hembygd. Där intog Agdas hårfläta en hedersplats tillsammans med den sked Agde nyttjat vid surströmmingsblot. Snusdosan, som varje gärvangerman får sig tilldelad är för övrigt en kopia av den snusdosa från Näsåker, som då exponerades. Bland denna kulturhistoriska svingade ci oss till tonerna av Åke Ekmans Angermannaband och grammofonen. En rad prominenta gäster hade hörsammat vår inbjudan, inspektor Karl Hampus Dahlstedt och kuratelet må nämnas. – Den 9 april var et alltså, reservera redan nu den kväll för helafton i angermannastil.

    Beträffande den sista av årets rådstugor, som skall hållas i vår, har styrmännen så smått funderat på att ge den en intet, tidigare prövad utformning, kankse blir det en utfärd till lands eller sjöss. Qui vivra, verra.

    Här tryter åldermannens runor, väl mött, angermän, när lurarna skalla.

    Ove Ålderman

  • Sammanfattning av HT23

    Sammanfattning av HT23

    Ristaren

    Ålderman! Bröder! Presumtiva! Kodknäckare och internetmaskar!

    Vi befinner oss tidigt i det nya året, och medan ingen kan veta vad framtiden bär i sitt sköte har Ristaren koll på det mesta som hänt i det förflutna (om han mindes allt har ju uppenbarligen för lite gäll serverats under rådstugorna). HT23 har passerat revy i ordets sanna bemärkelse, och vi i styrelsen är av åsikten att allmänheten (och ev. frånvarande bröder) snarast bör upplysas om våra senaste illdåd. Följaktligen har jag sammanfattat några märkvärdiga evenemang från hösten för Er räkning. Håll till godo och se upp för bävrar i trafiken!

    2/9: TexMex

    Höstterminen inleddes starkt med den hett eftertraktade TexMex-sittningen. Med stora krafter förtärdes många roliga safter; främst bland dessa var självfallet tequila (plus en och annan habanero-gällquila), som det dracks litervis av. Nytt för i år var tequilan som vår Berserk Iljas hade tillrett med Carolina Reaper (frukten som blott några dagar innan eventet hade förlorat titeln Världens Starkaste Chili till Pepper X).

    Senare under kvällens gång bjöds det på talangjakt, och efter en del farsartade uppträdanden kunde vi nöjt konstatera att ett av lagets hemodlade musikgrupper, bandet Tulle, hade kammat hem segern. Men! Angermän äro alltid ödmjukast, och förstaplatsen fick istället gå till andra  deltagare. Till följd av en gällquilaformad minneslucka är jag är faktiskt inte helt säker på vad segrarna hette, men den detaljen är inte särskilt viktig.

    16/9: Rådstuga Agda

    När den härliga doften av surströmming sprider sig genom nationens lokaler vet alla att höstterminens första rådstuga äntligen är kommen, och således bänkade sig dussintals Angermän i Datasalen för att avnjuta fisken med Mjälloms brö. Apropå brö hade ÅM Jakob och Ritkarl Felix dagen innan närvarat under firandet av Mjälloms 100-årsjubelium uppe i Ångermanland, onekligen som de högst uppskattade hedersgästerna.

    Sittningen fortgick med val av Gärvangermän: rådstugan kunde med uppskattning bekräfta att Thomas Danielsson, Anton Hägervik och Alexander Risberg efter välförrättade värv gjort sig  förtjänta av denna åtråvärda hederstitel.

    När ÅM Jakob meddelade sin avsikt att sitta kvar på stubben ännu ett år visade sig detta dock vara mer än vissa bröder kunde hantera. Ritkarl Felix ställde sig upp och krävde att alla tankar på en sådan fars genast skulle upphöra. Därav kom det att ordförandesleven gick över till denna upprorsmakare, vilket ledde till följande blandning i styrelseposterna:

    ÅM: Jakob Jansson – > Felix Eriksson

    Örtug: Hannes Eriksson -> Max Karlsson

    Bers-Erk: Iljas Bryntesson -> Iljas Bryntesson (ej besläktade)

    Ristare: Joel Norlin -> Hannes Eriksson

    Rullare: Kristoffer Björklund -> Kristoffer Björklund (tremänningar)

    Festman: Holger Swartling -> Markus Bodin

    Strulhake: Markus Bodin -> Eiric Aardalsbakke

    Ritkarl: Felix Eriksson -> Holger Swartling

    Härse: Tobias Norlén -> Jakob Jansson

    Så uppluckrades det farsartade hölje som legat över Angermannalaget under Jakob Janssons revykratiska buskisregim. Återstår att se hur det kommande året under Felix välde kommer utveckla sig…

    6/10: Rådstuga Secundus

    Secundus inleddes med att bröderna serverades pizzaklämma. Pizza är en sorts italiensk varm smörgås; sådana exotiska innovationer torde reflektera både ambitionsnivån och de kulinariska färdigheterna hos de nytillträdda matsansvariga, Festman Markus och Strulhake Eiric. Förrätten avnjöts till det behagliga ljudet av att granskarna delade ut en officiell varning till Ritkarl Holger (kallelselistan var på tok för liten).

    Mäldaren Erik Kruse värnade om ett av de viktigaste Ångermanländska kulturarven: surströmmingen. Strömmingsfisket är nämligen svårt hotat av trålfiskare, som skrapar Östersjöns botten för att mala ned fångsten till djurfoder. Efter sådana rensningar finns näppeligen någon strömming kvar att fånga, vilket resulterar i tomma bord och ledsna miner  under surströmmingsskivan. Kruse har arbetat febrilt för att få surströmmingen märkt som ett immateriellt kulturarv, vilket skulle skydda fisket. Han har t.o.m. lyckats säkra en inbjudan till Riksdagen för att diskutera frågan…

    Under rådstugan donerade kommitté FAX en telefaxapparatmaskin till laget. Jag har hört att sådana makapärmanicker tillhör den senaste teknologin för elektronisk bildöverföring via telenätet. Det vore tragiskt om någon skulle råka kliva på mojängen under en kommande kammarkväll.

    Avslutningsvis valdes en presumtiv in till laget: Jonas Stenlund. Välkommen broder!

    20/10 & 21/10: Angermannalagets 65-årsjubelium med samkväm, rådstuga & bankett

    Kanske årets, årtiondets, århundradets, världshistoriens Event med stort E? Det kronologiska perspektivet är lite oklart, men ingen broder skulle nog förneka att det var ett par skojiga dagar.

    Under samkvämet fick vi inviga den nya jubeliumsutgåvan av Angermannalagets Sångskatt, noggrant och flitigt hopknåpad av kommitté SUSSIE. Till blöt mat (gulasch) och blöt dryck (sprit) hördes den starka, lagom dissonanta stämman från en generationsmässigt flertalig skara Angermän. Gäll i handen, goda bröders sällskap, Eilert Pilarms 90-talsuppträdande på Norrlands Nation visas på stora skärmen – när man trodde att det knappast kunde bli bättre gjorde man sig snart påmind om att detta bara var inledningen på den tudelade jubeliumshelgen.

    Tidigt nästa dag vankades den efterlängtade jubeliumsrådstugan. Här närvarade fler bröder än vad man kan räkna (det blir särskilt knepigt efter siffran 100), och efter en rekordlång presentationsrunda fick vi sätta tänderna i en hårdbrödig korvklämma (Strulis sjabblade bort det mjuka Mjällomsbrödet, eller så knyckte Vajan det). Under rådstugans gång genomförde Håkan Eriksson en episk sångcykel som skulle fått Wagner att rodna, och E. Micke klättrade upp och nedför stolen för att kväda Ångermanländska dikter. Ett stipendium infördes även till Staffan Wahes minne, som belönar en presumtiv som uppvisat humor och god karaktär med en förbetald julrådstugebiljett.

    Åldermannen överöstes med presenter, däribland finfina styvmorsvioltallrikar och äkta Ångermanländskt vin. Den finaste gåvan av alla var kanske videohälsningen vi fick från Dolph Lundgren, i vilken han önskade oss en framgångsrik fest, samt att vi ska vara snälla mot Sunerts    Befälhavarn (om läsaren känner denna grabb får ni gärna kontakta Angermannalaget). Det bjöds även på både guldgäll (glänsande god) och gällsnus (säregen och pikant), som kommitté GIRAFF respektive Snusdosebevarare Tulle hade tillrett.

    Kommitté Finna Införskaffa Ta Tillvara Artisteri hade under sommaren besökt Antikrundan i Stockholm för att har fått tavlor ur lagets konstsamling värderade (Jakob, Iljas och Oliver har  sedermera blivit TV-kändisar: de dyker upp under några sekunder i S32A1). Knut Knutsson kunde konstatera att en tavla av Bengt Lindström hade ett särskilt stort värde (jättedyr).

    Det högsta priset är ju dock Angermannalagets Kulturpris. Efter att en rad respektabla kulturprofiler nominerats påbörjades en redig nagelbitare till rösträkning, som resulterade i att Källarbackens Saga valdes till årets pristagare. Denna idylliska sagostig bedrivs av Sofia Olsson, som vi ser fram emot att få gratulera under kommande Guschelov den andra mars.

    Efter rådstugan for bröderna iväg på Tombolabussar, och promenerade efteråt ned från Slottet med facklor i hand. Kvällen avslutades med Jubeliumsbanketten.

    November: samsittningar

    November var en månad tätt packad med samsittningar. Bröderna fick möjligheten att glassa på solsemester med Vajan, känna historiens vingslag med ypsorna och spöka på Halloweensittingen med HärjaJämt.

    Nytt för i år var även invigningen av den första herrmiddagen sedan Antigås blivit en blandsittning. Temat reflekterade tillståndet som rådde innan den första franska revolutionen, då aristokratiska utsugare (Skvadern & Birkarlarna) förtryckte det arbetande samhällsskiktet (Angermannalaget och Jamtamot). Sittningen slutade självklart med frihet, jämlikhet och broderskap, det vill säga att Angermännen och jamtarna gjorde uppror och revolution mot de lömska skvadrarna och de ockrande birkarlarna. Giljotinen gjorde debut, och vips – så var nationsordningen räddad. Inte varje dag man får halshugga patron och storkarl med fallbila!

    25/11: Extrainsatt mustaschrådstuga

    Eftersom julrådstugan slogs samman med jubeliumsrådstugan uppstod ett påfallande tomrum mot slutet av den bistra vintermånaden. Följaktligen bestämde ÅM i sin vishet att brödernas fortsatt goda sinnelag krävde en extrainsatt rådstuga. Sagt och gjort bokades mustasch-rådstugan in, sålunda kallad för att vi under rådstugan samlade in pengar till Mustaschkampen så att prostatacancern kan besegras en gång för alla.

    Heldagen började tidigt i F3an, där bröderna fick beundra de nya löpsedlarna som kungjorde senaste Angermannanytt. Detta följdes av ett väldigt grötande och glöggande, ackompanjerat av ett robust sjungande och skålande. Vanligtvis brukar man ju vid det här laget åka iväg på tombolafärd, men hela bussbudgeten spenderades ju sorgligt nog inför jubeliumshelgen. Efter lunchen skred vi därför till verket för att få ihop en egenkonstruerad buss med hjälp av ölkartonger, lim, glitter och en hel del jävlar anamma. Trots att det knakade i fogarna på chassit kunde bröderna så småningom ge sig iväg på en jungfrutur med det hemgjorda otinget till buss.

    Första stoppet: Inre läs där HärjaJämt hade Oppsittje. Laget bjöd på ett bussande som förskottstack för deras kommande lussande, och efter ett flerstämmigt framförande av Oh    HärjaJämt avtackades vi med jubel, bifall och stående ovationer.

    Andra stoppet: Slottsbacken. Efter att vårt Angermannatåg mottagit flera avundsjuka blickar från förbigående (skaffa en egen kartongbuss) stannade bussen vid pulkabacken nedanför    slottet, där bröderna övade sig i backåkning och snöbollskrig.

    Tredje stoppet: Åter till F3an, där rådstugans taffel stod dukad och redo. Under sittningen serverades ett gediget julbord, hopkokat av vår eminente Festman Markus och hans listiga underhuggare, Strulhake Eiric. Det blev en lång afton, och julbordet sköljdes ned med lagom ofantliga mängder Zeunerts och gäll. HärjaJämt lussade, och ÖY tussade ned hela Yran till sittningen för att skämma ut Berserken med en anekdot som helst inte bör återges i skriftform. Den nya devisen som av någon anledning vann flest röster var den esoteriska frasen ”2024: Kör upp en Tier i röven Krusjävel (skickat 23:34)”. Tre presumtiva bröder – Felix Skiöld, Elias Granath och Calle Cronerud – valdes även in. Välkomna, bröder! Till sist var det dags att säga Kämpa Dö och gå upp till kammarkväll!

    ”Det var en välsignad sittning” sa Angermannalagets ömma Ålderman och fick något religiöst i blicken, för den här rådstugan tilldrog sig på den tiden då farser fortfarande firades till minne av Agda.

    14/12: Landskap III

    Under landskapet valdes två arbetsvilliga Angermän, Kristoffer Björklund och William Högfeldt-Eberdal, till nationstjänstgöring, och kommer under vårterminen arbeta som Klubbchef respektive Gillevärdinna. Grattis och lycka till; gör nu så att kammarkvällarna håller öppet till 04 i framtiden!

    Kristoffer ersätts som rullare av Karl ”Kalle” Innala, som valdes till efterträdare under senaste rådstugan den 25/11.

    Tack och adjö, Mjälloms brö

    Det var mig veterligen allt nämnvärt som hänt under den gångna terminen. Självfallet inträffade en hel del annat, men vissa eskapader erinras endast under tjock dimma och uppenbararar sig gärna i botten av en eller flera sejdlar.

    På återseende (förhoppningsvis under Granskning den 26/1?),

    Ristaren

    KDMBBBB!!!

  • Angermannarunor

    Ristaren

    Angermannarunor är tillbaka denna gång på vår hemsida!