Novembernattens köld är hård,
buteljerna gnistra och glimma.
Alla bröder i enslig gård
sova under midnattstimma.
ÅM vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast ÅM är vaken.
Står där så grå vid nationsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många julstugor förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot nation, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till Strulishus och Ritkarlshus,
känner på alla låsen —
Styrelsen drömma vid månens ljus
rådstugedrömmar i båsen;
Längtar av öl och sprit och gäll
Berserk har ock en dröm ikväll
karet han fyllt med sprit
fyllt av de renaste Akvavit.
Går till husen för Fest och Härs,
ser, hur de sova där inne;
går till ristare, där snarkade på vers
stolt för han är lagets minne;
rullar:n i kammars pant mår gott,
vaknar och viftar fingret smått,
rullarn sin ÅM känner,
de äro gode vänner.
ÅM smyger sig sist att se
Brödrafolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
lagets kammar han sen på tå
nalkas att se de pungar små,
ingen må det knycka:
det är hans största lycka.
I åratal ÅM sett dem, far och son,
bröder genom många leder
dricka öl ur fat; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Broder följde på broder snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
ÅM vandrar till Norrlands loft:
där har han bo och fäste
högt på nationen i gälls doft,
nära vid bröders näste;
snart är bröders boning trång,
för till kvällen med öl och sång
kommer dem nog tillbaka,
följd av golvet skaka.
Då har dem finger att vifta om
månget ett muskelminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i ÅM sinne.
Genom en springa i kammars vägg
lyser månen på ÅMs skägg,
strimman på skägget blänker,
ÅM dricker och tänker.
Tyst är nationen och Uppsala all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av fyris fall
höres helt sakta bruset.
ÅM lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra bröders ström,
undrar, varthän dem skall fara,
undrar, var gällen må vara.
Novembernattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla bröder i enslig gård
sova till rådstugetimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast ÅM är vaken
