Angermannalaget

Sedan 1958

Från arkivet

  • Fynd och forskning

    Ur Angermannarunor Nr. 1. Mars 1961

    För att Angermannalagets framtida fornforskare skall få bevis på att man med lämpligt handhavande av Carolina bibliotekarier kan få en extra djup titt i vårt landskaps historia, skall här publiceras ett axplock av de mera lätt översatta latin meningar i de avhandlingar över vilka nuvarande forskargrupp enträget kutar. Framhållas bör att materialet på intet sätt djup pejlats, och det pejlade ingalunda stilistiskt och formellt fin justerats, men kommer detta givetvis att ske i sinom tid och kasta befogat ljus över ett redan nog så skinande landskap

    Rimsmeden Nicke Sjödin har senaste tiden koncentrerat sina studier på vår oldtidshistoria och låter oss här få del av sina rön. Ur folianternas damm har han hämtat fram klenoder, som måste glädja varje sann angerman. Väl bekomme!

    En intressant avhandling bär namnet DE ANGERMANNIA från 1705. Praeses var Harald Valerius och respondenten var Ericus M. Ström, Angermannus.  “In auditorio Gustaviano Majori ad diem 10 junii, Anno MDCCV.” 

    Landskapet, heter det här, indelas i norra och södra kontraktet; den berömda gränsen mellan dessa är Skuleberget, Skula mons, och invånarna norr om denna gräns kallas Nola skogz män.

    Från församlingen Sollefteå indelas landskapet i norra och södra Ådalen.

    “In septentrionali parte, qua alter alveus fluit, paraeciae sunt Eed, Resilla, Liden atque Junsel. Ab altera parte rursus Fiällsiö, Ramsilla, Edsiu seu Edsle /Helgiom/ Långsilla & Soleffteå jancent”. 

    Hela det södra distriktet består av trettio församlingar och kyrkor.

    “quales sunt praeter supra nominatas Siöboråd seu Säbroåd aut Säbrå, Stigsio /Hägdånger/ Hössiö/Gudmundråd/Tårgzåker/Lännas/Dahl/Nora/Biätråd/Skoug/Botheå/Styrnäs/Sånga/Öfwerlänäs/Multråd/Nordingråd/Widbyggråd/Ulånger”.

    Längre åt norr finns ytterligare sju församlingar nämligen Nätra/Sidensiö/Anundsiö/Sielewad/Arnäs/Grundsunda/Nordmaning/. Därtill kommer  Aeundsiö Lappmark.

    I Ångermanälven finns mycket – copiosissime – lax, vilket fångas med laxkar eller laxtinor. Särskilt på våren kan man få upp till fyrtio laxar i ett drag. Mindre laxar kallas björklingar eller laxöringar eller twerspånar. I Ångermanland fiskas förutom den självskrivna strömmingen även ål och nejonögon, särskilt i Gigån och i Lillån. I Graningesjön fiskas Rapoxe, en “mollis et delicatus” fisk som endast finns i denna sjö.

    I Härnösand fick man 1680 ett fattighus, “med åtta olyckliga människor som där hållas vid liv” . En gång om året firar man i staden en korsmässa. Även i Sollefteå håller man en mässa, Pålzmässan, och i Nätra vid Jacobs dag, där man särskilt handlar med smör.

    Skuleberget tycks vara synnerligen berömt, “så högt att det hotar himlen”. Dess grotta, som syns från landsvägen förefaller konstmässigt utformat.

    På båda sidorna om dess öppning stod fordom träd men när “rex clementissimus gloriosissimus Carolus XI” reste genom landet befallde han att träden skulle huggas ned.

    Enligt folktron bodde det en ande i grottan. En präst som hette Herr Andreas dristade sig en gång in i grottan där han en längre tid brottades med anden. När prästen slutligen kom ut hade han blivit vansinnig varför ingen efter honom vågat gå in i grottan.


    I de stora skogarna i övre Ådalen vimlar det av djur. Ström nämner älgar, vargar, harar (rikligt), korsrävar, bäver, hjortar (sällsynta) och ett myller av hästar. Vidare “tjädrar, orrar, järpar, rypor, hackspikar, täljoxar, rogskrikor, twintrar och rönakar”. Ett antal olika sorter av bär nämns också, “Hållon seu bråmbär, jortron seu snötterbär, kråkor seu myrbär, jungfrubär seu tägbär, hönsbär seu mjölbär”.

    Enligt författaren bebyggdes Ångermanland strax efter syndaflod. Landskapet överflödar av gravhögar; sålunda finns i Härnösand tre stycken, två i Nordingrå bredvid Själand, ett otal i Boteå vid Sundby, likaså i Torgzåker och Sollefteå. Några runstenar finns däremot inte i Ångermanland. Stenar som enligt folktron jättar kastat ifrån sig finns dock, och i dessa ser man spår efter jättestora händer och fingrar, ibland till och med hela fotavtryck. I Nordingrå vid Hyntiärn finns en en sten med avtryck av människor fötter och hästhovar. Ström har en teori om att detta möjligen kan bero på solvärmen, men ställer sig tämligen frågande till problemet. Sagorna som berättar om jättarna säger ju, att förr i världen var berg och stenar mjuka och häri ligger kanske en förklaring. I Resila vid Lidsfors säger de äldre invånarna att det funnits runbokstäver på klipporna, vilka emellertid utplånats av flodvattnet eller ligger under detta. 

    Ångermanlänningarna är ett hårt folk – gens indurata – och vana vid ständiga mödor. Man lever av åkerbruk, fiske och skogsbruk. Kvinnorna tillverkar kläder av ull och lin. Linnetyger väver de så fina att de kunna jämföras med de som importeras från Holland.

    Till sinnet är man from, blygsam och uppriktig, samt framför allt gästfri och trogen. Gästfriheten står särskilt omnämnd som något av en helig lag för ångermanlänningarna. När man vill mottaga främlingar hedersamt bjuder man dem på fetbröd överdraget med socker. annars äter man tunnbröd “med stor omkrets”  och sämre sort som kallas spisbröd. barkbröd, “som är både nyttigt och lämpligt för magen”  förekommer också.

    Det finns i landskapet lika många dialekter som församlingar och man hör lätt från vilken församling den talande är. Särskilt namnformerna undergår stora förändringar. Istället för Petrus säger man Pelle, Johannes kallas Janes eller Josse eller Jotte, Ericus kallas Erke eller Erek, Kristianlius kallas Kregge, Samuel Sampe. Andra viktiga dialektnamn är Lasse, Labbe, Ante, Olle, Måns, Månte, Dancke, Nicke, Nisse, Hankie, Hampe. Kvinnonamn är Sagge, Brita, Bögge, Börse, Märgeta, Magge, Kecke, Kasse, Babbe, Lisbeta, Bettä.

    När man talar eliderar man kraftigt , “man hoppar över de flesta bokstäver”.

    Som typiskt ångermanländskt i klädedräkten står särskilt omtalat “korsmyssor eller huvudkläden”.

    Fordom fanns enligt Ström, sjörövare i Ångermanland, om än i relativt ringa mängd. Deras favorittillhåll när de hade ledigt var en håla i Nordingrå vid Barsta; Barstakulan. Formatet på denna grotta var 12 alnar lång, 5 bred och 3 hög. Omkring 1600 hade där bott femton sjörövare som lyckats hålla sig dolda sju eller åtta år. 

    En sjörövare Lindsvärd (ev. Lindsvll) hade lämnat sina gelikar och slagit sig ner bland de mer hederliga invånarna i trakten. Hans hustru övertalade honom att bosätta sig i Årsta by, men van som hav var att leva på rov, gjorde han mycket öhägn i grannskapet och ställde ofta till strider. Till slut såg sig byborna nödsakade att taga honom av daga och sänka honom i havet.  När hans forna yrkesbröder uppe i Barstakulan fick nys om detta utkrävde de en gruvelig hämnd men tvingade i alla fall fly i sina båtar, tätt förföljda av Årstaborna. heller än att falla i deras händer kastade sig sjörövarna i havet vid ön Högbonden. Ström kommenterade dessa dramatiska händelser med orden: “Sådana tjuvar känner inte jorden nu”.

    Tvärtom, tillägger Ström, ha nu ångermanlänningarna levat i fred så länge att de ej kan komma ihåg något krig. 1640 tog norrmännen Jämtland men när de märkte den militära beredskapen i Ångermanland avstod de från intåg här utan lät sig nöja med det mera lättkuvade Jämtland.

    Nicke

  • En Gärvangermannaföreläsning av Karl-Erik Fichtelius

    Från Angermannarunor nr 1. April 1971. Skriven av Karl-Erik Fichtelius

    Agde Jarls stol?

    Redan som liten skolpilt hörde jag talas om Agde Jarl, vår anfader, och så fort jag bildat ett primitivt begrepp om forskning önskade jag att jag någon dag skulle kunna finna ut någonting om Agde Jarl, som man inte visste förut. För mig betydde det då att jag måste hitta något som tillhört Agde Jarl.

    Den pojkdrömmen har sedan legat i mig som ett obefruktad frö under de år jag lärt mig forskning och kommit att forska om annat.

    Så en dag blev fröet befruktad. Som sig bör hände detta i den Ångermanländska sommarvärmen. Det var så sent som förra sommaren, alltså 1969. Jag gick hunnstranna på Mjösjölandet i Nordingrå och stötte oförmodat på denna pinne. Jag vill låta er dela min forskarglädje Låt pinnen gå runt. Lägg märke till de konstiga märkena vid ändarna. De märkena kan knappast härröra från pinnens nötning mot stenarna på stranden. Det ser i stället ut som om ett djur gnagt i träet.

    Just precis, det är en bit av en asp gnagd av en bäver. Någonstans i Ångermanland, vid en älv eller en å, har en bäver gnagt och format denna pinne av asp. Pinnen har drivits med älven till havs, spolats upp på Mjösjölandet och gnagts vidare av havsstrandens eviga tand.

    En Forskares tankar rör sig i slingerbultar. Jag satt på stranden och tänkte över pinnen och dess öde. Jag tänkte på att bävern är det näst flitigaste däggdjuret. Och att det mesta av det komplicerade arbete den utför är programmerat som instinkt. Det knepiga dammbyggandet och kanalgrävandet sitter instämplat i generna. (Jag ber att få hänvisa till Wilsons i Sollefteå forskningar över hithörande problem.)

    Bävern har i flit sin överman endast i ett av däggdjuren, i människan. Människan sliter i sitt svett hela livet. Vårt arbetsbehov är ett djupliggande direkt genberoende behov, som mejslats fram av en hård nödvändighet under millioner år i förhistorisk tid. Men till skillnad från bävern så lär vi oss sättet på vilket vi arbetar.

    Jag vet naturligtvis inte ännu vad för slags trästycke jag funnit. Men jag har en arbetshypotes som jag gärna vill delge Er. Min tro är att jag funnit delar av Agde Jarls stol. För att illustrera hur jag menar har jag låtit göre en rekonstruktion.

    Här har jag gjort en liten sits. den är naturligtvis alldeles för liten- Agde Jarl var e stor man och jag förmodar att vi nästan måste klättra upp på hans stol. Men den här lilla atrappen visar hur jag tänker.

    Halvstocken var bakstödet på Agdens stol. Jag har gjort hål i stubben här som passar till hålen i halvstocken. Jag har också skaffat träskruvar och skruvat nu fast bakstycket. Övre ändan på stocken har jag fäst en hjärnlikande tingest som prydnad, och som symbol för Agdes stora vishet.

    På samma sätt har jag gjort hål för strören, och sätter fast också den. Min gissning är att det satt sådana här störar i en halvcirkel runt sitsens baksida.

    Alla förstår att detta är bara en början av osäkra gissningar. de slutsatser man kan dra av två trästycken är naturligtvis mycket tvivelaktiga. Jag kommer att sommar efter sommar söka efter nya fynd mellan Härnösand och Örnsköldsvik, fynd i vars ljus vi skall kunna tolka de nu föreliggande fynden säkrare. Det ligger ett gigantisk och fascinerande forskningsarbete framför mig. Det är givet att jag välkomman all hjälp jag kan få av mina angermanländska bröder. Jag uppmuntrar Er att leta efter det mystiska A som kan vara Agde Jarls bomärke.

    Själva sitsen tror jag inte man skall vänta sig finna vid havet. I varje fall inte om den är något så när väl bevarad. det var ju mycket länge sen Agde levde och det som nu ligger vid stranden var långt under vatten då. Om vi kan finna en välbevarad sits till Agdes stol, så kan höjden över havet på fyndplatsen ge ett tips om när Agde levde. Vi kan få ett maxerat mått på den tid som förflutit sedan stolen gjorts.

    Så satt jag där på stranden vid Mjösjö. Tanken slingrade sig vidare till det arbete som utförts av människor från förhistorisk tid tills nutid. Jag tänkte på hela den Ångermanländska odlingen. Jag såg mig omkring efter mer drivved. ag formulerade det självklara: om vittnesmål om bäverns flit kastas upp på stranden, så bör detta gälla i ännu högre grad om människornas flit.

    I denna stund befruktades fröet från pojktiden. Pojkdrömmen nådde upp till medvetandets yta. först otydligt, för att så småningom förvandlas till en visshetens besatthet. Tänk om jag kunde finna något vittnesmål om Agde Jarls existens? Något som tillhörde honom.

    Jag fann ingenting den dagen. Inte nästan. Och inte då nästa. Men en av de sista dagarna 1969 fann jag denna stör vid Bräcksand, 500 meter norr om Bönhamns fiskeläge. den väcker mitt intresse för att här danns något som skulle kunna tolkas som Agde Jarls bomärke. Och två mystiska hål stimulerade min vetenskapliga fantasi. Vad var nu detta. Låt den gå runt.

    Är detta Agde Jarls bomärke? vad har stören används till? den enda jag säkert kunde få veta var att den vittnade om människors flit. Men det gör ju också ölburkar och plastpåsar på sitt sätt.

    Sommaren var nu slut, och jag kunde inte leta mer. Till Allhelgonahelgen for jag upp igen och letade vid Bräcksand. Men inget märkvärdigt stod finna. Inga flera bomärken.

    Hela sommaren 1970 avpatrullerade jag stranden söderut – Rotsidan. Längst ut på Rotudden, vid inloppet till Gaviksfjärden, hittade jag den 3 augusti, dagen efter paddeltävlingen, ett nytt stycke trä, denna gång en halv stock, med det mystiska tecknet, som kan vara Agde Jarls bomärke. Det märkvärdiga med denna halvstock var också att den vid grovänden fanns två hål liknande dem på stören från 1969, på samma avstånd från grovändan. Jag började nu ana att jag gjort ett enastående fornfynd. Stocken är för tung för att sändas runt så jag bär den runt och visar bomärket och hålen.

    Att utifrån vad havet ger vid Nordingråkusten studera den Ångermanländska odlingen är en mödosam metod. Liksom den här bävergnagda pinnen drev utför Ångermanälven, driver Ångermanländska kulturpersonligheter söderut och gästar ibland A-laget. Deras namn och vad de talar om som våra gäster avspeglar den Ångermanländska kulturen på ett direkt, rikt och fantasieggande sätt. För att kommande generationer Angermän på ett enkelt sätt skall kunna följa den Ångermanländska kulturen som den avtecknar sig här på detta kulturens Mjösjöland, Uppsala, genom våra gäster, föreslår jag att mitt fynd skall göras till A-lagets gästbok. Gästerna får rita sina namn här, och datum för besöket. ristaren skall sedan få göra skäl för namnet och försänka skriften i träet med glödstift.

    För att vi inte skall glömma gästboken, man gör ju det så lätt, föreslår jag att Ålderman siter på stolen vid rådstugorna.

    denna bäverpinne – slutligen – skall vara ett kärt minne för mig. det var mitt första fynd, det verkliga början av mina forskningar. Bävern är inte infödd i Ångermanland. den fördes dit i modern tid. Men den är uppfödd i Ångermanland. Pinnen drev långt från bäverns marker, söderut på det stora havet, ingen vet hur långt söderut. Men till sist spolades den upp på hemstranden, återkom till Ångermanland.

    Detta passar in på många Angermän. Jag känner en som det stämmer in ganska bra på. Som är tacksam för att han spolades tillbaka… Han ligger ännu och skvalpar vid strandkanten i sommarvärmen. men rätt som det är spolas han upp på riktigt.

    Karl Erik Fichtelius

  • Om vanmakt.

  • Åldermannens Runor

    Från Angermannarunor Nr. 1. Mars 1961. skriven av Ove Gidlund.

    Låt mig först tacka er angermän för det förtroende, ni visade mig, då ni gav mig sleven. Det var med blandade känslor jag mottog kandidaturen till åldermannaskapet, att axla Tuttis och Ragnars fallna mantel syns mig vara en alltför ansvarsfull börda för mina något bräckliga skuldror. Men med ert bistånd, angermän, ska vi lägga ännu ett ärofyllt år till Acta Agni Angermannia.

    I skrivande stund har vi, trots att bara två terminens månader tilländalupit, avverkat inte mindre än två rådstugor och en nationsafton. Den första rådstugan hölls den 20 januari ren, detta för att diskutera den stundande nationsaftonen. Rådstugans visa beslut var, att Nationsaftonen skulle bli en Nationsomsegling under Havet. Gäst var en vittfaren man fotografen Sven Gillsäter, som tog oss med på en ”Fotografisk pilgrimsfärd genom Främre Orienten.

    Nationsaftonen randades, och gästerna från GH:s, Östgöra, Södermanland-Nerikes och vårt eget kuratel i spetsen intog Götes av väna angermör serverade läckerheter. Under kaffet underhöll oss lagets egen Martti Hurri med en Evert Taube parodi. Nicke Rydéns välförsedda bar övertog sedan omsorgerna om vårt timliga väl, försåvitt man inte
    i´öredrog Håkan Sundins eldiga viner i Valfiskens buk. Alltnog, aftonen blev ännu om fjäder i hatten för Angermannalaget som arrangör.
    Den 14 februari gick evinnerliga Birkarlarendeth av stapeln med tre angermanländska flottare, som med säkra grepp flöt runt den till följd av otjänligt väderlek något hydrerade banan. Håkan Sundin, Göran Livell och Lars Mörtberg förde de angermanländska färgerna till seger.

    Terminens andra rådstuga höll på att bli gäst förutom. men Erik Nylén dök upp som räddare. Han förtalte oss sin ungdom i ett stormigt Ådalen, revolutioner i Kramfors och järnkaminen i Frånö järnvägsstation. Vi valde två nya gärvangermän, Thorvald Forssner och Ragnar Sundberg kommer i sin tide att få sina graverade snusdosor.

    Närmare på dagordningen står nu Gudskelovsaftonen, som är planerad till 9 april. För dem, som inte upplevt 1959 och 60 års Gudskelovsaftnar är presentation på sin plats.

    Gudskelovsaftonen är det tillfälle på året då damer tillåts inträde i lagets krets. Därför är det så mycket viktigare att denna kontakt blir av angemän natur. En supé, där Göte låter sitt kulinariska kunnande slå ut i full blom, inleder kvällen. det tal till kvinnan, som Gudmund jos Olsson vid fjolårets smältande nougatparfait framkvad kommer länge att hållas i minne. För att ger angermanländsk, stämning åt kvällen hade vi för två år sedan anordnat en utställning av intressanta föremål från en svunnen tid i vår hembygd. Där intog Agdas hårfläta en hedersplats tillsammans med den sked Agde nyttjat vid surströmmingsblot. Snusdosan, som varje gärvangerman får sig tilldelad är för övrigt en kopia av den snusdosa från Näsåker, som då exponerades. Bland denna kulturhistoriska svingade ci oss till tonerna av Åke Ekmans Angermannaband och grammofonen. En rad prominenta gäster hade hörsammat vår inbjudan, inspektor Karl Hampus Dahlstedt och kuratelet må nämnas. – Den 9 april var et alltså, reservera redan nu den kväll för helafton i angermannastil.

    Beträffande den sista av årets rådstugor, som skall hållas i vår, har styrmännen så smått funderat på att ge den en intet, tidigare prövad utformning, kankse blir det en utfärd till lands eller sjöss. Qui vivra, verra.

    Här tryter åldermannens runor, väl mött, angermän, när lurarna skalla.

    Ove Ålderman