Ur Angermannrunor Jubileumseditionen nr 1, 1968. skriven av Jöran Tjernell
Nej, inget är längre som förr! I Ådalen slutar det ryka ur den ena fabriksskorstenen efter den andra.
”I går röd, i morgon död”. Men idag syns det varken eldröda fanor eller florbehängda standar i besvikelsens Ådalen. I dag spelas förhoppningens kortfristiga schackparti: tornet SCA schakt-skall bonden NCB och Kungen AMS kunna klara åtminstone rami? Hur det än går blir i alla fall inget som förr.
Uppe i Västra tar skogen sakta igen det som en gång togs ifrånden. Alla forsar har byggts ut, så både naturromantiken och realpolitikerna har blivit lika tysta på grund av exempelbrist. Uppe i Rossön har man symboliskt nog asfalterat uppfarten till kyrkogården och ungdomens Folkets hus har slutat med dansen. Den uttrycksfulla tystnaden breder ut sig. Tystnaden har också Axa på Nya Norrland, som för alltid slagit igen sin dagbok. En kulturell förbindelse har för evigt lagts ned. Lång-sele-Hotingbanan bär snart bara bokstavligen spår av det liv och den blomstring som en gång var, och kommunikationerna per tråd har fått Sundsvall som sista levande länk.
Montans i Tåsjöberget har tagit ned skylten för gått, och Råöns IF spelar numera endast i minnenas division.
Var finns Wiklunds, Arne Åhmans och Märta Norbergs sönder? Skall skidgalorna i Sollefteå, fotbollsfesterna i Kramfors och brottningsshowerna i Husum alltid vara förbehållna dem, som en gång fick vara med?
Men tröst finns ju gu ske lov att finna: i Västra har man Systemet- som näriga jämtar placerat i Strömsund – , TV-program om Stockholms blomstrande kulturliv och en expansiv pensionärhemsbebyggelse. I Sollefteå byggs uppe på Hallstaberget ett turisthotell, som en pendag till de olympiska drömslotten i Östersund, och i Medborgarhuset finns det gott om plats för älskare av hötorgskonst. Nolaskogs kan man glädjas åt kommunal konst inköpt per postorder och åt MoDo:s expansion – visserligen på Västkusten och utomlands (men i alla fall!) I Norrlands Aten kommer, liksom i Greklands motsvarighet, trösten västerifrån. ( Hur låter månne ”Raj-Raj” på amerikanska? ) Vi lever i en (ned? -)brytningstid, men är en resa i
rummet – per tåg mellan Härnösand och Sollefteå eller bil mellan Bollsta och Långsele – det endasättet att åter få uppleva en resa i den gamla tiden? Skallsökande efter sagornas Ådal för all framtid sluta bland dödsannonserna under samtidshistoriens fetstilsrubriker? Skall ”natta i Näsåker!, som var 50-talets magiska begrepp för glädjen och tragikomiken, bli den resignerade rubriker över 70-talets mörka kapitel i Ångermanlands historia?
från en snetida ättling till Agde Jarl kommer de undras rop, som på Fyrisåns stränder sp lätt blir vanmaktens. Men frågorna skallar ohörda mellan tomma fabriker och igenväxande Per Albintorp, nedruttna fiskebodar och igenbommade skolor, mossiga timmerrännor och öde festplatser. Det är kanske för mycket begärt att en 10-åring skall kunna ge ens något svar – men han bör åtminstone kunna försöka.
Jöran Tjernell