Agde Jarls stol?

Redan som liten skolpilt hörde jag talas om Agde Jarl, vår anfader, och så fort jag bildat ett primitivt begrepp om forskning önskade jag att jag någon dag skulle kunna finna ut någonting om Agde Jarl, som man inte visste förut. För mig betydde det då att jag måste hitta något som tillhört Agde Jarl.

Den pojkdrömmen har sedan legat i mig som ett obefruktad frö under de år jag lärt mig forskning och kommit att forska om annat.

Så en dag blev fröet befruktad. Som sig bör hände detta i den Ångermanländska sommarvärmen. Det var så sent som förra sommaren, alltså 1969. Jag gick hunnstranna på Mjösjölandet i Nordingrå och stötte oförmodat på denna pinne. Jag vill låta er dela min forskarglädje Låt pinnen gå runt. Lägg märke till de konstiga märkena vid ändarna. De märkena kan knappast härröra från pinnens nötning mot stenarna på stranden. Det ser i stället ut som om ett djur gnagt i träet.

Just precis, det är en bit av en asp gnagd av en bäver. Någonstans i Ångermanland, vid en älv eller en å, har en bäver gnagt och format denna pinne av asp. Pinnen har drivits med älven till havs, spolats upp på Mjösjölandet och gnagts vidare av havsstrandens eviga tand.

En Forskares tankar rör sig i slingerbultar. Jag satt på stranden och tänkte över pinnen och dess öde. Jag tänkte på att bävern är det näst flitigaste däggdjuret. Och att det mesta av det komplicerade arbete den utför är programmerat som instinkt. Det knepiga dammbyggandet och kanalgrävandet sitter instämplat i generna. (Jag ber att få hänvisa till Wilsons i Sollefteå forskningar över hithörande problem.)

Bävern har i flit sin överman endast i ett av däggdjuren, i människan. Människan sliter i sitt svett hela livet. Vårt arbetsbehov är ett djupliggande direkt genberoende behov, som mejslats fram av en hård nödvändighet under millioner år i förhistorisk tid. Men till skillnad från bävern så lär vi oss sättet på vilket vi arbetar.

Jag vet naturligtvis inte ännu vad för slags trästycke jag funnit. Men jag har en arbetshypotes som jag gärna vill delge Er. Min tro är att jag funnit delar av Agde Jarls stol. För att illustrera hur jag menar har jag låtit göre en rekonstruktion.

Här har jag gjort en liten sits. den är naturligtvis alldeles för liten- Agde Jarl var e stor man och jag förmodar att vi nästan måste klättra upp på hans stol. Men den här lilla atrappen visar hur jag tänker.

Halvstocken var bakstödet på Agdens stol. Jag har gjort hål i stubben här som passar till hålen i halvstocken. Jag har också skaffat träskruvar och skruvat nu fast bakstycket. Övre ändan på stocken har jag fäst en hjärnlikande tingest som prydnad, och som symbol för Agdes stora vishet.

På samma sätt har jag gjort hål för strören, och sätter fast också den. Min gissning är att det satt sådana här störar i en halvcirkel runt sitsens baksida.

Alla förstår att detta är bara en början av osäkra gissningar. de slutsatser man kan dra av två trästycken är naturligtvis mycket tvivelaktiga. Jag kommer att sommar efter sommar söka efter nya fynd mellan Härnösand och Örnsköldsvik, fynd i vars ljus vi skall kunna tolka de nu föreliggande fynden säkrare. Det ligger ett gigantisk och fascinerande forskningsarbete framför mig. Det är givet att jag välkomman all hjälp jag kan få av mina angermanländska bröder. Jag uppmuntrar Er att leta efter det mystiska A som kan vara Agde Jarls bomärke.

Själva sitsen tror jag inte man skall vänta sig finna vid havet. I varje fall inte om den är något så när väl bevarad. det var ju mycket länge sen Agde levde och det som nu ligger vid stranden var långt under vatten då. Om vi kan finna en välbevarad sits till Agdes stol, så kan höjden över havet på fyndplatsen ge ett tips om när Agde levde. Vi kan få ett maxerat mått på den tid som förflutit sedan stolen gjorts.

Så satt jag där på stranden vid Mjösjö. Tanken slingrade sig vidare till det arbete som utförts av människor från förhistorisk tid tills nutid. Jag tänkte på hela den Ångermanländska odlingen. Jag såg mig omkring efter mer drivved. ag formulerade det självklara: om vittnesmål om bäverns flit kastas upp på stranden, så bör detta gälla i ännu högre grad om människornas flit.

I denna stund befruktades fröet från pojktiden. Pojkdrömmen nådde upp till medvetandets yta. först otydligt, för att så småningom förvandlas till en visshetens besatthet. Tänk om jag kunde finna något vittnesmål om Agde Jarls existens? Något som tillhörde honom.

Jag fann ingenting den dagen. Inte nästan. Och inte då nästa. Men en av de sista dagarna 1969 fann jag denna stör vid Bräcksand, 500 meter norr om Bönhamns fiskeläge. den väcker mitt intresse för att här danns något som skulle kunna tolkas som Agde Jarls bomärke. Och två mystiska hål stimulerade min vetenskapliga fantasi. Vad var nu detta. Låt den gå runt.

Är detta Agde Jarls bomärke? vad har stören används till? den enda jag säkert kunde få veta var att den vittnade om människors flit. Men det gör ju också ölburkar och plastpåsar på sitt sätt.

Sommaren var nu slut, och jag kunde inte leta mer. Till Allhelgonahelgen for jag upp igen och letade vid Bräcksand. Men inget märkvärdigt stod finna. Inga flera bomärken.

Hela sommaren 1970 avpatrullerade jag stranden söderut – Rotsidan. Längst ut på Rotudden, vid inloppet till Gaviksfjärden, hittade jag den 3 augusti, dagen efter paddeltävlingen, ett nytt stycke trä, denna gång en halv stock, med det mystiska tecknet, som kan vara Agde Jarls bomärke. Det märkvärdiga med denna halvstock var också att den vid grovänden fanns två hål liknande dem på stören från 1969, på samma avstånd från grovändan. Jag började nu ana att jag gjort ett enastående fornfynd. Stocken är för tung för att sändas runt så jag bär den runt och visar bomärket och hålen.

Att utifrån vad havet ger vid Nordingråkusten studera den Ångermanländska odlingen är en mödosam metod. Liksom den här bävergnagda pinnen drev utför Ångermanälven, driver Ångermanländska kulturpersonligheter söderut och gästar ibland A-laget. Deras namn och vad de talar om som våra gäster avspeglar den Ångermanländska kulturen på ett direkt, rikt och fantasieggande sätt. För att kommande generationer Angermän på ett enkelt sätt skall kunna följa den Ångermanländska kulturen som den avtecknar sig här på detta kulturens Mjösjöland, Uppsala, genom våra gäster, föreslår jag att mitt fynd skall göras till A-lagets gästbok. Gästerna får rita sina namn här, och datum för besöket. ristaren skall sedan få göra skäl för namnet och försänka skriften i träet med glödstift.

För att vi inte skall glömma gästboken, man gör ju det så lätt, föreslår jag att Ålderman siter på stolen vid rådstugorna.

denna bäverpinne – slutligen – skall vara ett kärt minne för mig. det var mitt första fynd, det verkliga början av mina forskningar. Bävern är inte infödd i Ångermanland. den fördes dit i modern tid. Men den är uppfödd i Ångermanland. Pinnen drev långt från bäverns marker, söderut på det stora havet, ingen vet hur långt söderut. Men till sist spolades den upp på hemstranden, återkom till Ångermanland.

Detta passar in på många Angermän. Jag känner en som det stämmer in ganska bra på. Som är tacksam för att han spolades tillbaka… Han ligger ännu och skvalpar vid strandkanten i sommarvärmen. men rätt som det är spolas han upp på riktigt.

Karl Erik Fichtelius

Låt mig först tacka er angermän för det förtroende, ni visade mig, då ni gav mig sleven. Det var med blandade känslor jag mottog kandidaturen till åldermannaskapet, att axla Tuttis och Ragnars fallna mantel syns mig vara en alltför ansvarsfull börda för mina något bräckliga skuldror. Men med ert bistånd, angermän, ska vi lägga ännu ett ärofyllt år till Acta Agni Angermannia.

I skrivande stund har vi, trots att bara två terminens månader tilländalupit, avverkat inte mindre än två rådstugor och en nationsafton. Den första rådstugan hölls den 20 januari ren, detta för att diskutera den stundande nationsaftonen. Rådstugans visa beslut var, att Nationsaftonen skulle bli en Nationsomsegling under Havet. Gäst var en vittfaren man fotografen Sven Gillsäter, som tog oss med på en ”Fotografisk pilgrimsfärd genom Främre Orienten.

Nationsaftonen randades, och gästerna från GH:s, Östgöra, Södermanland-Nerikes och vårt eget kuratel i spetsen intog Götes av väna angermör serverade läckerheter. Under kaffet underhöll oss lagets egen Martti Hurri med en Evert Taube parodi. Nicke Rydéns välförsedda bar övertog sedan omsorgerna om vårt timliga väl, försåvitt man inte
i´öredrog Håkan Sundins eldiga viner i Valfiskens buk. Alltnog, aftonen blev ännu om fjäder i hatten för Angermannalaget som arrangör.
Den 14 februari gick evinnerliga Birkarlarendeth av stapeln med tre angermanländska flottare, som med säkra grepp flöt runt den till följd av otjänligt väderlek något hydrerade banan. Håkan Sundin, Göran Livell och Lars Mörtberg förde de angermanländska färgerna till seger.

Terminens andra rådstuga höll på att bli gäst förutom. men Erik Nylén dök upp som räddare. Han förtalte oss sin ungdom i ett stormigt Ådalen, revolutioner i Kramfors och järnkaminen i Frånö järnvägsstation. Vi valde två nya gärvangermän, Thorvald Forssner och Ragnar Sundberg kommer i sin tide att få sina graverade snusdosor.

Närmare på dagordningen står nu Gudskelovsaftonen, som är planerad till 9 april. För dem, som inte upplevt 1959 och 60 års Gudskelovsaftnar är presentation på sin plats.

Gudskelovsaftonen är det tillfälle på året då damer tillåts inträde i lagets krets. Därför är det så mycket viktigare att denna kontakt blir av angemän natur. En supé, där Göte låter sitt kulinariska kunnande slå ut i full blom, inleder kvällen. det tal till kvinnan, som Gudmund jos Olsson vid fjolårets smältande nougatparfait framkvad kommer länge att hållas i minne. För att ger angermanländsk, stämning åt kvällen hade vi för två år sedan anordnat en utställning av intressanta föremål från en svunnen tid i vår hembygd. Där intog Agdas hårfläta en hedersplats tillsammans med den sked Agde nyttjat vid surströmmingsblot. Snusdosan, som varje gärvangerman får sig tilldelad är för övrigt en kopia av den snusdosa från Näsåker, som då exponerades. Bland denna kulturhistoriska svingade ci oss till tonerna av Åke Ekmans Angermannaband och grammofonen. En rad prominenta gäster hade hörsammat vår inbjudan, inspektor Karl Hampus Dahlstedt och kuratelet må nämnas. – Den 9 april var et alltså, reservera redan nu den kväll för helafton i angermannastil.

Beträffande den sista av årets rådstugor, som skall hållas i vår, har styrmännen så smått funderat på att ge den en intet, tidigare prövad utformning, kankse blir det en utfärd till lands eller sjöss. Qui vivra, verra.

Här tryter åldermannens runor, väl mött, angermän, när lurarna skalla.

Ove Ålderman